-——— — 1:20 0 — INTET NAMN). Ar WILKIE COLLINS. Tanken att denna natt bemäktiga sig hans nyckiar, ifall något tillfälle yppade sig, då han ej sjelf hade dem i sin band, hade först fattat henne, då hon såg honom gå ini sitt rum. Den hade åter, tör ögunblieket blifvit förjagad af hennes öfverraskniog vida finna lyftsängen tom. Men i samma stund om hön fick se bordet, vaknade den ånvo. Det var intet skäl alt förslösa tiden med att bland alla nycklar försöka utväjja den rätta, dertill var hon dessutom alltför litet bekant med dess utseende. Hon tog hela korgen från bordet och gick ut samt tillslöt sakta dörren efter sig. Då hon kom ut i korridoren fästade åter den lilla, oansenliga bädden derstädes hennes uppmärksamhet. Efter ett ögonbiieks besinning flyttade hon den tillbaka på sin vanliga plats framför dörren. Veteranen måtte nu vara i huset eller ej, så var det i alla fall troligt att han hvilken stund som helst kunde infiena sig på sin post. Om ban då fick se att bädden ej stod som van ligt, så kunde han lätt misstänka att ej allt stod rätt till, kanske skulle han väcka upp sin herre, och nycklarnes förlust kunde då blifva bemärkt. Då hon giek ned för trappan var hennes fruktan för att möta gubben v) Se A. B. n:r 354, 155, 157—159, 181—148, 168—173, 177, 118, 181-184, 186, 183, 159, 191-—194, 196—212, 214—216, 218, 220, 222, 225, 226, 228, 233-232, 230-241, 25, 257, 249, 251—254, 263, 261—271, Vi, 215. 277, 280-282 286, 287, 289, 290, 2937-295 (B) 298. OD, 7 och 303 år 1852; samt år 1863: nr 2 . och 3.