perioden 1792—1809, hvilken enligt vå tanke var inom vårt land, likasom anno! städes, en med få lysande undantag fö poesien särdeles mMissgynnande. Hvad x emot denna litteratur ha att anmärka, ä icke att den bar Fravkrikes färger, i ställe för Tysklands, icke att den talade i alexan driner i stället för i ottave rime, Utan att de uppväxt ur en jordmån, som icke var svensk att den stod isolerad, utan allt samban med vår urgamla sång och saga; ett grund fel, som ingen snillets trollmakt, ingen sma kens renhet och politur förmådde sfhjelpa Utan totfäste i folkets hågkomster och före ställningar, för detsamma alldeles främmande till uttryck, rhytm och anda, var och förble denna poesi en hofvets och salongernas till hörighet, aldrig en nationens egendom. Dei bl:f med ett ord aldrig i ringaste mån na tionell. Och detta låg i sakens natur: de kunde ej vara annorlunda. In smak, hvilker uppställde Virgilius och Horatius såsom ute slutande mönster och som dyrkade Voltaire. var föga egnad att genomtränga kärnan a Sverges folk. Vi vilja visserligen ej be strida de förtjenster, som ifrågavarande skolo inlagt om Sverges språk och smak ; men vi kunna ej instämma med författaren, då han synes vilja göra den s. k. klassiska litte: raturperioden till svenska poesiens gyllene ålder. Dels såsom den mest framstående represententen för klassiciteten inom vårt land, dels ock för sina egendomliga förtjenster har Leopold i denna tidskrift och lefaadsteckning blifvit framhållen i dr klaraste dager ulan skymt af skuggor ockWörfättaren har här åt kungen i vår vitterhet? bundit kransar, fullkomligt fria från hvarje kritiskt törne. Till en början måste vi förklara, att vi ej rält kunnat förlika oss med dessa kröningsfester inom snillets vertd. Det litterära området får väl ändock, när allt kommer omkring, betraktas som en republik ; och då en personinom denna utropasi(till konung, betecknas detta vanligen i mer eller mindre grad en viss enarki mom det vittra samhället, hvilket härigenom till och med kan sägas nedsätta sin egen ståndpunkt och värdighet. Hvad Leopold särskildt beträffar, så förde han onekligen spiran med en sällspord sans, humanitet och blygsamhet; men den honom egnade förgudning har på intet säll gagnat vår vitterhet. Som tänkare, författareZoch upplyst befordrare af den gryende talangen intaser han ett utmärkt rum i vår litteraturhistoria, och hans förtjenster om svenska språket kunna ej nog berömmas; men som skald torde ej efterverlden komma att tillerkänna honom den upphöjda plats som hans talangfulle minnestecknare här sökt bereda honom. Den smak, som så länge uteslutande beherrskat vår litteratur, hade en alltför ensidis rigtning, stod i en alltför bjert kontrast mot tidens sträfvande till nationalitet, äfven inom det skönas område, att den ej förr eller sednare skulle framkalla en reaktion. Alt denna reaktion i flera hänseenden var omogen och slog öfver i motsatta ensidigheter, är någonting, som vi med författaren beklaga; än mera att den bl.f häftig och personlig, en sak, som finner sin förklaring om ej ursäkt, dels i de ofta föga motiverade hyllningar, hvarmed den gamla skolans män oaflåtligt kringrökte hvarandra, och som retade de unga till kritiska forskningar öfver halten af den utbasunade absoluta förträffligheten, dels ock i den egendomliga beskaffenheten hos de män, hvilka såsom ett slags enfans perdus egentligen utkämpade striden. Men under allt detta bakom :ll denna städade akademism å ena sidan, denna ostädade Schellingianism och Schlegelism ä den andra låg någonting vida djupare, vida, mera omfattande. Här! gällde nemligen något mera än en tvist emellan olika smakteorier; det var en kamp på lif och död emellan ett sjunkande tidehvarf och ett gryende. Att kämparne för det sednare ej sällan förde striden på ett sätt, som gaf densamma en mera revolutionär än reformetorisk riktning, wvija vi ej förneka. Men hvad som utgjorde grunden för deras sträfvande, om ock förvirradt och måhända fördröjdt i sin utveckling af obehörig meta-; fysik och dunkelt tyskeri — var hkväl att återförsätta svenska sången på dess egen, nationella grund. Häruti ligger den nya skolans egentliga förtjenst, och för detta måls vinnande egde den bundsförvandter äfven i dem, hvilka såsom t. ex. Tegnår af ett slags tycke för paradoxer (likasom Byron i afseende på Pope) läto påskina en af undran för cen skola, som för deras egen skaldenatur var så främmande. Huru em utmärkt skald icke alltid tillika är behörig konstdomare, skönjes af hans här anfö. da, besynnerliga omdöme öfver Stagnelii Martyrert, Skild från dessa tvister, framlefde Lcopold, 4den blinde Siaren sina återstående dagar, städse omgifven af hängifna vänners hyllningar och omsider äfven djupt vördad al fordoa motståndare, som sent men fullständigt besegrades af denna outsägliga blidhet, detta anspråkslösa majestät, som sorgen och lidandet förlänat en ännu sublimare prägel, ett ännu mera intagande behag, och: som nu i hr v. B. funnit en ämnet fullt värdig tecknare. De bilagor, som åtfölja minnesteckningen, i. innehålla, utom en uppsats rörande de båda skolornas strid, högst intressanta utdrag ur Leopolds brefvexling med Tegner, Wallin, : Geijer, Atterbom m. fl. Considerations sur la Reformation et les lois de 1860 en Suede par O. d Adelsvärd. Paris 1862.