de vanmakt afföras till fängelsets sjukrum. I anscende till hennes hafvande tillstånd blefvo såväl läkare som barnmorska tillkallade, och en stund derefter anmäldes af den förre, det hustru Pehrsson var oförmögen att vidare bevista dagens förhör. Undersökningen, som fördes med mycken nog grannhet af t. f. polismästaren, notarien Agrell, 1 närvaro af poliskommissarien Göthe såsom åklagare, börjades med Magnus Pelrssen, som berättade, att han i Cktober månad 1861 flyttat tillsammans med Anna Brita, och att de blifvit gifta den 16 Februari detta år. Hvarannan vecka hade han arbetat om hätterna å gasverket; men i öfrigt varit hemma och hvilat sig. Den döda såg han för första gårgen några dagar innan mordet skedde, då hon vistades hos makarne den 30 och 31 Oktober och d. 1 November. Förut hade hustrun samtalet med honom om att hon skulle köpa väf af Lotta, som Pehrsson då ännu ej kände. När hon infann sig torsdagen den 30 Oktober låg Pehrssow och sof. Påföljande eftermiddag kom hon tillbaka, dervid Pehrsson fick låna en 42-skillibg, som hon hade i portemonnäen, uti hvilken äfven funnos sedlar, men sådane framtezos ej. När Pehrsson hemkom dagen derpå, som var lördagen den 1 Nov., fick Lotta, som låg i makarne Pehrssons säng, kaffe på mörgonen, men klagade öfver illamående och hade tillika kräkningar. Samma dag omtalade Anna att hon och Lotta på aftonen skulle gå och inkassera pengar för varor som de sålt. Förut på dagen, eller mellan 7 och 8 på morgonen, begåtvo sig Pehrsson, hans hustru Anna och Lotta tillsammans åt torget för att köpa mat, der han skildes från dem. När han hemkom vid tiotiden voro båda emma. Han lade sig derpå att sofva tills på eftermiddagen, hvaremellertid de gått ut, men kommo tillbaka vid sistnämnde tid, då han vaknat Medan hustru Pehrsson vari i gården, hade Lotta samtal t med Pehrsson och sagt: Jag undrar när jag skall få de pengar, som jag har att fordra af madam Pehrsson och hvilka hon lofvat mig hela veckan. Pelrsson, som ej kände till hustruns transaktioner, hade svarat: Jag vet inte, ty jag känner ej huru hon har sina aftärer. Derpå gick han kl. ?,, till 6 åt gasverket och då såg han för sista gången Lotta, som ännu var qvar hos hustrun, hvilken ej förrän här i staden blifvit bekant med henne. När han återkom påföljande eller söndagsmorgon, var rummet nyss skuradt, men tor:t, och Anna satt och kokade kaffe. Medan de drucko detta, frågade han efter Lotta, derpå Anna svarade, att hön föregående afton skiljts från henne vid -ångbåtsbron, hvarifrån hon skulle gå med ångbåt öfver till Lindholmen för att kräfva penningar af några personer. Under dagen voro båda makarne hemma, utan att något vidare tal då föreföll om Lotta. Vid fråa af Pehrsson huru den nämnda inkasseringen sått, visade Anna honom 36 rdr och sade, att hon fått in något öfver 40 rdr, men utgifvit resten. Någon dag i medio af November månad, då Pehrsson varit å deras vedvind midt emot rumsdörren för att hemta ved, påträffade han en schal, som var undanstucken bland vedträden och hvilken sehal han tyckte sig ha sett Lotta begagna. När Pehrsson framtagit plagget och visat det för sin hustru, hade denna sagt att schalen tillhörde en annan liten Marboflicka, som lemnat henne den för att rengöras från ohyra. Han hade lagt schalen å en afsats på muren i vedvinden, men ett par. dagar derefter var plagget borttaget, då han derom tillfrågat hustrun, som sagt att hon lagt det i blöt bland annan tvätt i brygghuset. Sedan hustrun blifvit läktad den 16 dennes för stöld, flyttade Pehrsson påföljande dagen från nämnde hus, men hade ej den ringaste aning om den gräslige gerning, der blifvit begången, förrän i söndags eller den 21 dennes, då en bekant, snickaren ÅA. T. Lindberg, infann sig hos honom och omtalade att Iustru Fredrika Carlsson berättat för Lindbergs hustru, det åtskilliga af Lottas klädespersedlar blifvit funne instuckna under en inmurad gryta i brygghuset i Schutzska fa der makarne nyligen bott. Då började ehrsson fatta misstankar mot sin hustru, men som han kl. 6 måste gå på arbete för natten, vidtog han ej någon åtgärd förrän påföljande morgon, eller i måndags, då han begaf sig till sin förra bostad, der han af Schutz fick höra, att kläderna, som borttagits utur brygghuset, af en bonde vid gödselhemming den 18 dennes hittats i afträdet. Härigenom styrktes Pehrssons misstankar ytterligare, hvadan han, som föregående dagen anmodat Lindberg att biträda sig vid undersökningen, nu företog densamma, sådan alsigt gingo båda till Schutzska huset, hvarest de först begåfvo sig in på vedvinden, men när ingenting der upptäcktes, gingo de upp på vinden ötver makarne Pehrssons fordna rum, der de länge sökte förgäfves. Slutligen märkte ST att en af golfbrädernalåg något högre än de öfriga. Pehrsson lyfte derför härpå och Lindberg instack sim hand, då han fick känna den döda kroppen samt en tågända. Förskräckt öfver denna rysliga upptäckt utbrast han: Herre Jesus, här ligger bestämdt menniskan! Pehrsson kunde dervid se lintyget, men båda blefvo så skrämda, att de straxt sprango ned på gatan, för att hemta en poliskonstapel. När de återkommo med öfverkonstapeln Johanseon, hade flera personer samlats å vinden och bagaren Sechutz dräng framdragit liket. Sedan uppbröts ännu en bräda, hvarefter lystes med en lykta, då båda benen funnos. Lemningarne bortfördes genom Johanssons försorg och Pehrsson åtföljde honom till vakten. Pehrsson försäkrade, att han aldrig i rummet upptäckt ngot biodspår, ej heller bemärkt sådant uti den i rummet afstängda skrubb. FPå fråga af åklagaren upplyste Pehrsson, att han egt tvenne yxor, en större, som ännu finnes i behåll och låg å vedvinden, samt en mindre, hvilken legat i rummet under soffan, men borrkommit, dock efter Lottas försvinnande. Båda yxorna voro slöa. Sin rakknif har Pehrsson haft i sin 0 og Re der den qvarligger. En s. k. bandknif hade funnits i en låda under soffan, kvilken knif Pehrsson begagnat efter mordet. Å intet af dessa instrumenter ha några blodfläckar förmärkts. Vidare upplyste Pehrsson, på af åklagaren framställd fråga, att han vid Lottas första besök sett henne inneha guldörringar och berlocker, om hvilka Lotta och hans hustru samtalat, att Lotta tappat den ene och lemnat den andre till lagning. Vid ett af de sednare besöken hade Lotta ej r ngarne och berlockerna i öronen, hvadan de före hennes död tagits derur. Aklagaren anmärkte, att utom förut funna per