INTET NAMN). WILKIE COLLINS. Då Magdalen sent på aftonen ensam be: gef sig upp i sitt rum, stannade bon litet i andra våningen och lyssaade. En skärm var nu sälld vid början al korridoren, så ait de personer som gingo unp och ned för trapporna ej kunde se dit in. De djupa andetag hon hörde bakom skärmen, upp: muntrade henne att våga sig inom den och att gå några steg fram. Skuggunde ljuset med handen smög hon sig ända fram till amiralens dörr och fann till sin förvåning att bädden bade blifvit flyttad sedan hon såg den vid dagsljus; den stod nu ulldeles framför dörren till amiralens rum, så att ingången dertill var fallkomligt spärrad för hvem som helst, hvilken måbända kunde vilja försöka att komma dit in... Gubben Mäzey sjelf, som muutert snarkade der. med den röda toppmössan neddragen ända till ögonbrynen och med täcket ända upp öfver näsan var ett föremål af blott underordnad vigt, i jemlörelse med det egna förhållandet med hans sofplats. Veteranen låg verkligen på vakt utavför sin herres dörr. och att så väl Han, som amiralen och hushållerskan voro medvetande om anledningen till dettå besynnerliga anordnande, det var numera utom allt tvifvel. uEtt underligt slu, tänkte Magdalen då hon, grubblande öfver den gjorda upptäckten, ) Se A. B. n:r 154, 155, 157—159, 161—146 166—175, 177, 179, 181—184, 186, 188, 189 191—194, :196—212, 214—216, 218, 220, 222 225, 226, 228, 232—234, 230-21, US, Uh 249, 251—254, 258, 261—271, 274, 275, 271 280—282 286, 287, 289, 200, 293 och 295 (B)