Tvenne hemman, af hvar sin bror bebodda, hemman på skogen! men skogen den är en; tvenne hälfter i fjellen sammangrodda, vuxna tillhopa med knotor af jern och sten! Rundt häromkring, åt hvilken kant vi blicke, är blott en enda gemensam fosterjord; söndringen, allt det lilla, här märker du icke, endast det stora: den gamla, höga Nord. Du, när ditt öra såras af dvergakifvet, när utaf stundens missljud störes ditt hopp, stig på de fria höjderna af lifvet, stig på din tankes Sulitelma opp!