verhölja presterskapet med orättvisa beskyllnin för lättja m. m., tyckes mig vara hårdt! ngen bör bättre än det hedervärda bondestån det känna, hvilka draga tyngsta bördan af de egentliga prestkallet, att det är adjunkterna, kom ministrarne och pastorerna i de församlingar der komministrar ej finnas, och har väl någon af dessa hörts klaga öfver tungan af de rent pre. ste-liga göromålen? Jag tror det ej, icke heller öfver besväret med kungörelsernas uppläsande, utan endast öfver olämpligheten af rummet, der detta sker; ty dessa verldsliga och för ett af andakt uppvärmdt sinne ofta stötande pålysningai borde ålminstone vara så långt skilda från pre: dikstolen, som kyrkan från krogen. Utan att tala om de känslor, som uppstå och vexla från värme till köld, då man först sjelf lifvad och genomträngd af de gudeliga tal, man hållit, sett åhörarne med andaktsfull glädje anamma det, och straxt derpå skall nödgas uppsamla en mängd kungörelser af ällehanda slag, hvilka i de större församlingarne merändels upptaga en half, icke sällan en hel timma, vill jag endast påpeka det för sjelfva åhörarena mindre gagneliga uti att få dessa pålysningarså kungjorda, som nu sker. När presten, som ofta ensam får bestrida hela gudstjensten, först skriftat, derpå begrafvit flera lik, mången gång under vinterstorm och snöyra, sedan gjort altartjenst, så predikat och slutligen utdelat nattvarden åt 200. och derutöfver, kommunikanter, är det ej underligt, om han, frusen och trött, med matt och hes röst uppläser kungörelserna, af hvilka sålunda mycket torde gå förloradt för åhörarena. som de önskade veta, helst härtill kommer bullret af de utgående, hvilka dels icke bekymra sig om dessa vorldsliga saker, dels finna sin religiösa känsla qvald af den vämjeliga efterrätt. som omedelbart följer på den själaspis, de undfått. Vidare och då ofta 20 å 30särskildta kunörelser om allehanda auktioner, socken-, fattig-, skol-, grufoch hyttestämmor m. m. i en oafbruten följd uppläsas, kan icke åhöraren, utan att a särdeles godt minne, af denna mångfalld alltid ihågkomma det, han helst skulle önska, hvadan merendels händer, att han sedan kommer och begär upplysningar af presten eller klockaren, hvilka sällan kunna gifva dem, emedan ingendera laggt på minnet, hvad som kunfjorts, och många af dessa kungörelser dels afemtats straxt efter publikationen, dels kastats åsido. Vore det då icke församlingen till större nytta, att alla dagens kungörelser i alfabetisk ordning uppsattes i sockenstugan att der under veckans lopp vara tillgängliga för alla, som af dem önskade taga kännedom, och sjelfve kunde teckna sig till minnes, hvad de behöfde ihåg komma, helst numera de fleste, att icke säga en hvar, som saken rör, sjelfve kunna skrifva elle: åtminstone läsa det skrifvet är? Anser församlingen tillika nödigt att förut få någon muntlig underrättelse om dem, bör det ej blifva klockaren till något synnerligt besvär att i korthet angifva innehållet, helst han i alla fall, om presten så fordrar, är skyldig vara tillstädes och. såsom jansvarig för kungörelserna, framlemna en och hyar af dem till uppläsning. Skall nu pre: sten fortfarande ovilkorligt sjet uppläsa dem, så låt det då ske före Gudstjensten i sockenstufan eller på annor tjenlig plats och icke i kyran, att templet må få förblifva ett bönehus och icke en röfvarkula, der köpmännen — auktioni ster och dylika — utbjuda sina varor af får och fä m. m. till salu, eller hingstar, tjurar och fargaltar till bruk, och derifrån presten såväl som ihöraren kan få gå hem med bibehållen och ostörd känsla af den andakt, som gudstjenstens högtidlighet, predikan och sången väckt och lif vat, och måtte så det heligt är, heligt va da hållet ! Stepharus.