omständlighet, som om hvart och ett af dem vöre hufvudsak, som om ofta romanens gång och personer icke vore till längre för honom, och då han sent omsider återkommer till dessa, är det med förströdd min, som om den illustre skriftställaren endast ansett sin roman för en säck att Jägga in allehanda saker uti. Vi för vår del sätta emellertid större värde på säcken är på de olika ditkaetade styckena. I sjunde delen komma dock glimtar af hans första friska stämning tillbaka, och i sista delen är han åter på flera ställen sublim, beundransvärd. Intrycket står dock qvar att det hela företett för mycken blandning, att författaren dragit fram alla taflorna i för bjert dager; målat allt i förgrunden och derigenom försummat perspektivet, lufttonen, grupperingen. Hade författaren betraktat sin roman såsom ett mål, icke som en förevändning, så skulle han hafva frambringat en annan Divina Comedia. Han hade jorden, himlen, helvetet, hela stoffet för sig. För första gången. har Victor Hugo lagt handen på ett stort ämne, på det stora ämnet Gud i verlden. Han har lagt grunden väl. Han har också satt takresningen på. Men det hela ser inklämdt RR ofullbordadt ut. Det återstår ata sköna ämnet uppföra en ny byggnad, ett tempel i fri och ren stil. Och Victor Hugo ekulle hafva kunnat det om han velat.