och småningom försvinna om befolkningens lägsta grader kunde blifva delaktiga af undervisning. Denna mening tyckes åtminstone ligga i detkapitel författaren sjelf sammanfattar i dessa ord: störta. ner källarenoOkunnigheten, störta ner mullvaden-brottet. Samhällets enda våda är mörkret. Menskligheten det är identiteten. Alla menniskor äroaf samma lera. Ingen åtskilnad åtminstone härnere kan skönjas i den menskliga bestämmel sen. Samma mörker före, samma kött under, samma aska efter tillvaron. Men om okunnigheten blandas i den menskliga degen, svartnar denna deraf. Denna ohjelpliga svärta tränger igenom menniskans inre och blir der det ouda.? Alal menniskör hafva, få Ce födas. samma fallenheter, riktningen af deras karakter och motsägelsen i deras uppförande härleder sig icke från det bruk de göra af tin frihet, men af den upplysning de mottagit. Denna. förklaring kommer problemet att svigta, utan ätt derföre förenkla det väsendtligt. Hon vederlägger alls icke tron på en förutbestämmelse, 1y hvaraf kommer det sig då att jag kunnat skafta mig undervisning, medan min granne aldrig funnit tillfälle dertill? Huru håller denna teori streck med våra dagliga erfar.nbeter? Och framför allt huru utgår den ur Les Miserables, der vi finna en Thenardier, djerfi tecknad, med skarp intelligens, som har studerat för att bli prest och som likväl Tförblifvit, det han alltid varit, en fräck bof. Samt en Valjean, som icke lärt ens att läsa förr än vid bagnon, som kom dit en oskyldig stackare, men utgick derifrån full al list och raseri och som likväl blef fullkomligt pånyttfödd af ett enda exempel på sann menniskokärlek ! Sagan och moralen svärja högt emot hvarandra, och dissonancen kan endast lösas genom det antagandet att Victor Hugo med undervisning menat något långt vidsträcktare än detta ord i sig sjelf innebär. Det är sanningen, det är solen som har omintetgjort Valjeans hot och ondska. Från att vara elak har hän blifvit god genom ätt af en oafvislig erfarenhet öfvertygas om det godas tillvaro och kraft. — Myriel, sjelt utsväfvande i ungdomen, hade blifvit helig på samma sätt. Det finnes heller intet mennat. Undervisa folket. Säg det att godheten skall segra, att godheten herrskar. Säg det att vi hafva blifvit återköpta icke mec guld utan med blod. Upprepa detta i alla tonsarier och det skall ändå förklinga i rymden som en tom bjellerklang, om vi ej ge nom exempel sträfva att göra oss trodda. Bevisa folket att I ären frälsta genom att hafva blifvit frälsare. Öfvertyga det genom er kärlek om kärlekens makt. Då först hafven 1 verkligen undervisat det, verkligen botat det. Hvad undervisningen bokstalligt förstådd blir i viljans kalla händer: ett verktyg för det onda, såväl som för det goda, det skulle Les Miserables hafva påmint oss om, ifall vi någonsin kunnat glömma det. Gud beväåre oss ifrån att misskänna nyttan, ja! nödvändigheten af detta verktyg, undervisningens värde är numera en erkänd sak, men att af detta medel ensamt vänta den moraliska ruttenhetens fördrifvande, det vore i sanning dåraktighet. Och då nöden alstrar brottet, borde man ju först och främst (för att göra en sådan förhoppning berättigad) kunna påstå att undervisningen mäk tar uttorka nödens källor. Jag medgifver alt hon kan bidraga härtill, men långsamt och i inskränkta fall. Påtagligt är att undervissingen ensam är vanmäktig, utan en reform i sederna, ty om lyxen qväfver sparsamheten och suger åt sig rörelsekapitalerna, huru skall då eländet hindras från att tillväxa? Och råder icke denna lyx förnämligast bland de upplysta klasserna? Aro dessa klasser — sägom rent ut ja eller nej! — främmande för det moraliska förderfvet? Ar brottet dem okändt? För att reformera samhället måste dessa öch många andra frågor först ärligt besvaras. Hela klassers fördomar och vanor måste dessförinnan ramla. Och under väntar å den samhällsreformator, som skall hafva kraft och väldighet nog för att genomföra detta stora verk, måste vi visa oss tacksamma mot de förelöpare, de profeter som bära till oss socialismens fanfar, om också icke ännu dess id klar och fullmogen. Utan att vilja nedsätta Victor Hugos politiska betydelse, utan att diskutera hans spekulativa förmåga bekänna vi dock att hans resonnemanger intressera oss mindre än hans inspirationer. Den store poetens religiösa, sociala, politiska och historiska filosofi är mindre tillfredsställande, mindre klar, men då Victor Hugo vill tala till hjertat, är det just som han tjusar oss mest, det är skal. dens lärdomar som uppbygga oss. Rörande och sympatiska situationer flöda i detta hans sista arbete rikligare än i något af han3 föregående. De komma själens ädlaste strängar att vibrera, och denna rikedom gifver Les Miserables ett högt, ett storärtadt värde. Om man ilugn finge beundra detta, skulle intrycket vara obeskrifligt, oförgätligt; men nerverna engripas alliför starkt dessemellan. Läsaren får feber, och fcber: aflägsnar sig icke på befallning. Det.ir motbjudande att sålunda finna sig vara före mål för patologiska experimenter. Cch ju längre Victor E ugo fortskrider i sitt arbete. desto mera experimenterar han. I de två första delarne är han nästan sublim. Hans uppfinning har der qvar hela sin fraicheur,-dess rikedom är öfverväldigande: men sedan börjar han spinna ut. Under händelsens gång får han öga på Wutcrloo: affären; på klosterväsendet; på det fordna Paris, dess gaminer och andra egerheter; på restaurationens förebud och varsel: pö de .republikanska hvälfningarne före 1830. på tiujbefolkningens samhållighet i hufvun: Staden: vå julidagarne och Ludviz Fi; :