Magdalen steg in genom dörren och befann sig i den gamla bankettsalen vid S:t Crux. Till venster om sig såg hon en rad höga fönster i djupa nischer, som sträckte sig utåt ett ram af mer än hundia fots längd. Till höger hade hon en sträcka svara, nerrökta, gamla målniogar, som af fakt voro färdiga att falla ur sioa ramar, föreställande drabbningar till sjös och till lands. Nedanför dessa taflor, som upptogo hela väggen, gapade vid rummets midt en ofantligt stor epis, och öfver den tronade ett tungt skulpturarbete af svart marmor, Den enda möbel, om en sådan benämning här var på sin plats, som hon kunde upptäcka i det ofantliga, öde rummet, var en hög, antik trefot af ovanligt arbetad metall, som stod midt på stengolfvet och uppbar ett stort, öppet fat fullt af aska efter en utbrunnen koleld. Det höga taket, som hade varitutsökt arbetadt i träsnideri och försedt med r.ka förgyllningar, var nu fullt af dam och spindelvät; de nakna väggarne längst upp och ned i. salen voro mögliga af fukt, och kylan från marmorgolfvet trängde isande igenom de smala gångmattor, som hade blifvit lagda längs fönsterna, till en gångstig för de vandrare, som möjligen kunde våga sig igenom denna stenöken. Ett bättre namn kunde uldrig hafva blitvit gifvet än det som ubben Mazey hade uttänkt. Beakylan? innefattade i ett enda ord hvad bankettsalen vid S:t Crux var. sEldas det aldrig i detta rysliga ram?4 fiågade Magdalen. Det beror helt och hållet af på hvilkendera sidan af Pbenkylan hans råd amiralen bor4, sade gamle Mazey. Hans nåd tycker om att byta om qvarter; än vistas han i den ena sidan af huset, än i den andra, Bor han norr om benkylan, hvarifrån vi nu äro komna, så lönar det till intet att vi kasta bort våra kol här. Bor han deremot söder derom, dit vi nu skola gå, så elda vi i spiseln och bränna kol i glödpannan.