INSLILUUOVI, CJ CHUS UCPINNOSEHR Nyhet attlklasig! utt detär en på blott sympatteiska känslor grunlad förening, ordnad och godkänd af staten an anser det vara uågot religiöst. Tal. fann st hårdt att redan existerande förbindelser ej kunna legaliseras. Men barnens rätt till ari knode bevaras på annat sätt än genom detta förslag. Förslaget kränker i hvarje fall kyrkans intressen så att det derför ej kan antagas. Men som det ändå, presteståndetförutan, torde bli lag, vore bäst att återremittera betänkandet; och instämde tal. i detta afseende med biskop Annerstedt. Dr Såve fann helt naturligt att judefrågan kommit främst på dagordningen, ty då en samhällsklass så länge varit förbisedd, vaknar slutligen nationalkänslan till medvetande af det orätta, och man vill då förhjelpa de förtryckta Ad iill de förmåner de alltför länge umburit. Behofvet af denna lag är stort, då K. M:t nyligen förklarat förbudet mellan kristen och jude beståndande och en domstol upphäft prestens derpå grundade åtgärder. Sättet för frågans ordnande är dock ej lyckligt, tvärtom. Men en lag, som ger rättighet till dylika äktenskap, kan ej umbäras. Talaren delade dr Wensjoes åsigt angående barnens uppfostran, ty i ett kristet samhälle har man rätt att fordra, att ej otron fortplantas Föreskritt i detta hänseende vore nödvändig och saknaden deraf skäl nog att begära återremiss. Domprosten Björling instämde med biskoparne Bring, Annerstedt och domprosten Sundberg: afslog betänkandet, men då återremiss önskades ville talaren 2 syftningen dermed, nemli gen befrielse för prest att utfärda lysningen. hvaremot afkunnandet kunde ske från prediksto ien tillsammans med kungörelser och dylikt: bristen på föreskrift om skilsmessa bör fyllas. och förpligtelse till barnens uppfostran i kristendom stadgas. Dr Gumölius utgick från den synpunkt som förslaget uppställt. Statens förslag talar blott om staten; motiverna äro hemtade från statens synpunkt. Man måste lagstifta med afseende å faktiska förhållanden. Att våra lagar kringgås. visar behofvet af ändring: Förslaget är ur bor zerlig synpunkt nödvändigt och bör ur kyrklig ej möta för strängt motstånd. Det väcker ej glädje, men gör sig ovilkorligen gällande. När mandet af brytningen mellan kyrka och stat bevisas af flera dylika fakta och den kan när tiden är inne ej hindras; bandet dem emellan bör lå ej sönderbrytas, utan lösas, så att hvardera får inom sina gränser verka för sina ändamål. staten för det jordiska, kyrkan för det himmelska. Derför då staten — som är den starkare och som visar det — vill lagstifta för sig sjelf. bör man låta det ha sin gång; genom motstånd framkallas just spänningen. Bäst att skilsmessan sker i lugn och utan förlust för någondera då kyrka och stat ändock ej fullt kunna söndras, utan behöfva hvarandra. Såsom äfven tillsvidare statens representant bör man inom detta stånd ock taga statens intressen i betraktande. Önskade återremiss för afhjelpande af förslagets formella fel, och anhöll att utskottet må värdigas fästa billigt afseende å de anmärkta bristerna, dem presterskapet bäst vore i tillfälle bedöma. Dr Randgren hade velat höra andras mening och fann sig ej ensam om sin åsigt i saken. Ailt hvad talaren haft att säga derom var redan sagdt, men han ville likväl tillägga något. Det vore redan antydt att judefrågan antagit karakteren af ett slags lifsfråga; presteståndet har dervid uttalat sin öfvertygelse genom medgifvande af judars anställande till vissa lärareoch läkareplatser samt förvägrande af valrätt. Men man synes i ett stånd ha velat upphäfva sig till domare öfver presteståndets beslut, genom förslag att uttrycka sitt ogillande deraf och genom enhälligt godkännande af detta förslag. I talmannens proposition inflöt väl icke ogillandet, men ståndet beslöt dock enhälligt en sådan demonstration. Detta vore en sak, tillräckligt anmärkningsvärd; en protest deremot förtjenar att tagas till protokollet; den häntyder på att man ej vill låta den offentliga diskussionen längre vara fri, utan att man vill framkalla ett sådant förhållande, att ett stånd kan mästra ett annat för dess uttalade mening. Sådant kunde visst icke falla detta stånd in och vore mycket olämpligt i pyrlamentarieka förhandlingar. et är klart att presteståndet i denna fråga vill stå som representant för kyrkan och säga sin mening, samt om det än icke kan förhindra, dock ej senom tystnad medgifva hvad detanser orätt. Ingen rättänkande menniska kan vilja, att presteståndet mot sin öfvertygelse ger sitt bifall. Om så vore, då vore tiden verkligen inne att utträda ur representationen. Ett nytt system för lagstiftningen vill göra sig gällande, och man har alltid från det hållet nya skäl att nedslå motståndarnes åsigter. Valrätten för mosaiske trosbekännare hetes vara en gärd af rättvisa, det blandade äktenskapet nödigt i sedligt afseende. Den som ej bifaller, vill således ej göra rättvisa, ej befordra sedlighet. Talaren hade redan förut yttrat sig emot detta nya system, att ej erkänna kristendomen som grundprincip för alla borgerliga och kyrkliga förhåltanden. Man vill nu redan införa civiläktenskap och förvandla äktenskapet till hvad en talare sagt det vara, en rent mensklig institution. Genom civilt äktenskap borttages välsignelsen ofvanifrån och den religiösa grundsatsen att hvad Gud förenat, skall ej af menniskor upp: lösas; ty om staten förenar, kunna menniskor ock upplösa. Af statsrådsprotokollet är klart att E. M:ts proposition ser saken ur kyrklig synunkt, ty i IS säges ju att K. M:t på grund at n episkopala myttiighet framlagt förslaget. Det vore beklagligt om svenska kyrkan, genom en lag för andra bekännare, komme i så ofördelaktig ställning, att K. M:t anser sig såsom statens och kyrkans öfverhufvud kunna göra så dana bestämmelser för svenska kyrkans medlemmar, som kan ej kan göra för de främmande trosbekännarne. Om lagstiftningen fortgår i denna riktning, kan ej väntas annat än brytning mellan stat och ky,ka. Yrkade afslag, men förklarade sig dock ej vilja motsätta sig återremiss. Dr Kunsten: Förslagets formvidrighet uppenbarar sig i 2 S:s citat ur 1860 års dissenterlag, som säger att ingen ändring sker för mos trosbekännare; antingen skulle detta upphäfts, eller ock 14 och 15 SS åberopas, hvilka öppna den utvägen att helt. enkelt utträda ur kyrkan. lågot annat behöfs ej för äktenskap mellän kristen och jude. Hvad angår principens materi ella innehåll, förslaget till äktenskap mellan kristen och jude, ser det ut som vore det ett större steg än mellan kristen och hedning, och konseqvensen fordrar ett civilt äktenskap, ett konrakt. Familjelifvets helgelse är grunden för samhällets andliga och borgerliga bestånd. Till och med våra hedniska förfäder sågo i äktenskapet ett religiöst moment. Tacitus säger. it germanerna vore de enda främlingar, som nöjde sig med engifte, och att deras stora valt, hvarigenom de krossade Rom och inktade den då kända verlden, låg i deras miljelif. Man ser, yttrade talaren, af den herrviga bLeskrif om eite:ades på original k pet hvilade på religiö srund; dertör utbildades fo-ket till ett sjeltstänligt med i annat förhkneligt folk. Aktenskapet, som således, redan i i.cdendomen aunså ackgt, har inna mer ts såsom sådant efer kristendomens införande I naturen finnes ARE rr Staaf R OR a 0 00 mke Rv 4 bd NR Rn RR VA DK ON RK JR