tio underofficerare, som han tilifängatage: LITTERATUR TID SING Innehåll: Herman Säthorberg, Dikter. — Jullitteratt Dikter, äldre och nyare, af Herman Sätherberg 1:sta delen (Stockholm 1862). Under våra så kallade praktiska besty och till trots för det ofta återkommande ta let om det opoetiska i vår tid, se vi likvå en och annan gång med tillfredsställelse be vis på att sånggudionorna icke gerna vilj öfvergifva vårt kalla Sverge. Ett sådar talande bevis ligger nu återigen framf.r os uti den diktsamling vår älsklige skald Her man Sätherberg förärat vännerna af vår vit terhet. Att denna lyra, hvars rika toner se fordom säkert ännu i månget bröst äterljuda icke för alltid blifvit hängd på väggen oci öfvergitven, hafva vi väl under sednare tide: emellanåt erfarit genom en och annan till fällighetssång, som flutit ur skaldens penna såsom t. ex. hans sång vid skandinavisk: studentmötet 1856, och hvilken vi återfinn: i förevarande diktsamling, för att icke tal om den lika enkelt sköna som sannt skil drande giafsång öfver vår odödlige Ander: Retzius. Men att denne vår skald, unde: dagliga bestyr i en helt annan riktning och midt uppe uti göromål, som till så stor grac kräfva både tid och kraftansträngning, skulle ega håg alt ordna och utgifva sina dikter med tillägg af många nya sådana, det hade de talrika vänonerna af ha.s sångmö icke vågat hoppas, och hvarföre också detta måste för dem i dubbelt afseende blifva en kä öfverraskning. Det kan också gälla såsom ett bevis på att de praktiska bestyren stun dom kunna förlika sig med den fria estetiska själsverksamheten. En sann poetisk natui förnekar sig aldrig; och deri ligger kanske nyckeln till gåtan, att tiden för en sådan natur: likväl kan räcka mera till än för andra. Den vet att taga vara på de öfver: blifna stunderna (och sådana finnas alltid i hvad lefnadsyrke som helst); de äro för skalden säkert för mycket lockande, och vinka honom till sig med alltför vänligt anlete, för att deras mera allvarliga syskon skulle kunna beröfva honom deras uppfriskande umgänge. Ifrågavarande diktsamling är till sitt innehåll afdelad i: Fosterländska sånger och minnen, Toner ur naturen, Reseminnen, Erotiska sånger och Skämtsamma sånger. I den första afdelningen förekomma, utom äldre stycken. hvaribland företrädesvis må nämnas minnessångerna öfver Berzelius, Tegner och Lars Hjortsberg, ätskilliga nya, såsom: Tull fäderneslandet, Fosterländsk sång vid ett besok i Dalarne, Det är högre vårt mål (i avledning af norska ståthållarefrågan 1860), Gymnastens sång, Engelbrekt, Han är ej död, kan lefver (vid konung Oscars graf), sång öfver Ling, Anders Retzius m. fl. Alia de-sa sånger andas en djup, ren fosterlandskänsla, med ett språk söm vi äro vana att finna hos denna skald: välljudande och behagligt, men tilllika if en egendomlig styrka i uttrycket, förenad med säl spord . enkelhet, utan flärd och utan att vara öfverlastadt af bilder eller vittnande om något frasmakeri. Man behöfver blott läsa inledningssången: Till fäderneslandet, eller Det är högre vårt mål, för att finna att skalden innerligt känt hvad han diktat. Redan blotta valet af motto till det förstnämnda stycket: Med oss är Gud, med Honom vi, Och segren oss tillhörer, tyckes säga oss af hvilken art den anda är, som fostrat dessa toner. Likasom med ett heligt plectrum har han dermed anslagit sin lyra och straxt gjort oss förtroliga med det allvarligt sköna i dess toner. Samma för hällande är afven med hans minnessånger. Man får sällan läsa någonting mera rörande och vackert än Helsning vid konungens och drottningens återkomst från Norge den 16 Olk:tober 18524, eller den förr omnämnda grafsången öfver konung Oscar. ed den andra afdelningen: Toner ur na turen, hvilka ändock synas utgöra ett slags underlag för denna skalds känslor, ur hvilket hans sednare dikter likasom uppspirat, bibehållande något af hans svärmiska sinne för den yttre naturens skönheter, få vi till inledning ett stycke, sem likaledes strax: ställer oss på diktarens egen ståodpunkt. och likasom på en gång låter skymta för Oss alla de herrliga landskap, genom hvilka huv sedan låter 083 vandra. Nämnde inledni sång är i sanning så rik på varm käns jemtwe det den förråder en till vemod g sande saknad af den natur, åt hvilken skilden i tidigare år invigt sin lyras strängar att vi icke kunna neka läsaren nöjet av re dan här få del af densamma. Han må då sjelf afgöra om vårt omdöme är träffande: IE