, vecka den äran att föra til mig sina ban Tför att hos mig intaga middag. Till en bör Jjan hade jag blott åtta, derpå femton, ra har jag fjugotvå. Dessa barn äta tillsam mans, katoliker, protestanter, engelsmän fransmän, irländare, utan någon åtskilnad religion eller nationalitet. Jag ber dem gläd jas och skratta, och jag säger till dem: -egen er fulla frihet. Måtiden börjas och islutas med en tacksägelse till Gud, och som är affattad i enkla ordalag, utan några form. ler, som kunna besvära samveten. Mir I hustru, min dotter och sonhustru, mina söner, mina tjenare och jag passa upp vid bordet. Man äter kött och dricker vin, tvenne för barnaåldern nyttiga artiklar. Sedan Iecka de, och gå derpå i skolan. Katolska andliga, protestantiska prestmän, fri tänkare och biltoga demokrater komma någongång för att åse dessa anspråkslösa måltider, och jag har ej funnit någon enda gå bort obelåten. Men nog härom. Jag tror mig redan ha sagt tillräckligt för att man bör inse, att denna id — fattiga familjers införande inom bättre lottade familjer, välförståendes på fullt lika fot — fruktbargjord genom ädlare män än jag, och framför allt genom qvinnornas hjertan, icke kan vara dålig. Jag tror den vara praktisk och egnad att bära goda frukter. Och det är derföre som jag här talar derom för dem, som kunna och vilja taga den till efterföljd. Detta är icke allmosa; det är broderlighet. Ett sådant upptagande af behöfvande familjer inom våra egna biir till gagn för dem likasom för oss; det utvecklar den gemensamma ansvarigheten; det försätter i handling och rörelse den heliga demokratiska grundsatsen: irihet, jemlikhet, broderskap. Det tillvägabringar en förening med våra mindre lyckligabröder. Vi lära oss att tjena dem och de lära sig att älska oss. vet är med tanken på denna lilla anstalt Mm. h. som jag ansett mig kunna göra ett offer af min egenkärlek,; och godkänna den af er önskade utgifningen. Inkomsten deraf skall bidraga till bildandet af mina små fattiga barns civillista. Vintern tillstundar snart: jag skulle ej ha det minsta emot att kunna ge kläder åt dem som gå i trasor och skor åt dem som gå barfota. Ert album skall förbjelpa mig dertill. Och detta gör, att jag med godt samvete kan ge mitt bifall. Jag tillstår, att det aldrig skulle ha kunnat falla mig in, att dessa mina teckningar som ni har den godheten kalla dem, kunnat förtjena uppmärksamhet af en insigtsfull förläggare, som ni, och af en utmärkt artist som hr Paul Chenay. Men må er vilja eke. Teckningarne få taga sig ut så podt de kunna inom den krets, för hvilken de ingalunda voro ämnade. Kritiken har mu öfver dem fått en rätt, som kommer mig utt darra för deras skull; men jag lemnar lem åt deras öde. Jag är ändå alltid säser på, alt mina kära små skola finna dem örträffliga. Gif således ut dessa teckninvar, hr Castel, och emöttag, jemte tillönan om framgång, försäkran om min utnärk taste högaktning. Victor Hugo.