fins icke något väsentligt hinder för des upphjelpande. Vilkoret är vård om vild bradet. Jagtkonsten står i mångfaldig be a fröring med zooiogien, och jagtens öfvand I fordrar och förutsätter kunskap om djuren t b lif och vanor. I följd härat vill tidskrifter behandla sitt ämne ur tre synpunkter: jag ten såsom näriagsfång, hvarvid jagtlagstilt ;jningen och den privata vården om jagter läro ämnen af stor betydelse; de jagtbare djurens och foglarnes naturhistoria, sam jägarlifvet och jagtens praktiska utöfning. Att tidskriften icke skall blifva i saknad a! värdefulla och intressanta upplysningar, derför borga pamnen af professorerna 89. Nils. son, C. J. Sundevall och W. Lilljeborg. grefve Beck-Friis, kammarjunkaren von Yhlen, major Gustaf Meukow, baron BSack, hofjägmästaren H. Falk, konservatorn Meves m. fl., hvilka lofvat lemna bidrag. Det utkomna häftet har ett omvexlande och rikhaltigt innehåll. En af de mest framIstående bland jagtens veteraner i vårt land, hofjägmästaren H. Falk har i en promemoria framlagt sina åsigter om nödiga bestämmelser i en ny jagtstadga. — Den lättskjutna, ofta förekommande och välsmakliga dubbla beckasinen skildras i en utförlig och väl skritven afhandling, förmodligen af utgifvaren sjelf. Baron Arvid Kurck har lemnat sakrika upplysningar om rädjurens lefnadssätt och jagten å dem. Beklagligen lionas rådjur numera knappt annat än på åtskilliga egendomar i Skåne samt på ett mindre antal ställen i Halland och Blekinge. Fordom funnos de i sådan myckenhet att i Westergotland, der de numera saknas, en fogde Niels Munk kunde uteslutande äta rååkött?, hvilket dock Gustaf I ansåg vara öfverflödigt, så att han befallde fogden att hålla inne med sitt myckna rådjursjagande och uppmanade honom att vänja sig vid annan mat, flesk och kookött?. I början ft 1600-talet kunde Carl IX ännu ålägga sin jägmästare att i Westergötland och i irakten af Jönköping slå? 60 stycken rådjur samt ändteligen? laga, att dessa till julhelgen vore uppe i Stockholm. Efter en sjelfbiografi af björnoch loskytten Johan Kjellberg i Ofvansjö, följer vidare en af hofjägmästaren Ström författad historik öfver fasanerier i Sverge. Fasanen är en vacker och välsmaklig fågel, hemma i Grekland och Italien, samt svår att här naturalisera. Konoung Oscar gjorde ett försök dermed vid Fiskartorpet 1846. Fasaoeriet derstädes underhölls till 1852, men söm det städse lemnat ogynsamma resulsater, så nedlades det då. Bland missöden, som drabbat anstalten, anföres ett som inträffade den 28 Juni 1850. Det var just liggningstiden. Allt syntes denna gång så tofvande; fasanerna hade tidigare än vanligt lagt sina ägg och 400 sådana blifvit samlade, dessutom hade 360 ägg bekommits från Danmark och alla dessa ägg blitvit lagda till rufning. -Kalkonhönorna (man nyttjade sådana till liggningen) skickade sig väl, lågo tålmodigt och allt lofvade en lyckig utgång af kläckningen, hvartill allenast iterstod några dagar, då oförmodadt på förmiddagen ofvannämnde dag en salut börjales från en bataljon kanonslupar, som lagt sig nära intill inloppet af Fiskartorpssjön, att byggnaden, hvari kläckningen skulle örsiggå, gungade i sina grundvalar. Af len starka skakningen dogo fostren i skaen, cn del ägg söndertrampades af de uppskrämda kalkonhönorna, och den hysta förroppningen om en tarik kycklingsafvel blef nom en kort stund tillintetgjord. — Lyckigtvis voro dessa lif de enda som ströko med inder strideraa den 27 och 28 Juni 1850. Ur P. Chr. Asbjörnsens ?Norske Huldre;ventyr och Folkesagn? är hemtad en mäterlig skildring af en tjäderlek i Holleia, ;ch om den nyare lejonjägaren Chassaings agtlif anföres början af historien om hans utomordentliga lycka att en natt få skjuta 4 ejoninnor. — Härförutan innebåller häftet: lera smärre uppsatser.