dige lazaristpaterns vistelse i LThassa bl dock ej långvarig. Regeringen i Pekir hade fått spaning om hans resa och afsi terna dermed, och en vacker dag infinner si der en ambassad af mandariner för att för honom tillbaka till Kina. Skildringen resan i deras sällskap genom de hittills godt som okända länderna på Kinas sydv stra gräns utgör ej en af de minst intre: Banta delarne af verket, späckad som den i med månsa kuriösa och komiska drag t den kinesiska karakteren. Det är vid kine siska gränsen som vi denna gång lemna för fattaren och hans resesällskap. Som ett prof på förfatlarens stil och ti lika som en intressant skildring af ett mon goliskt buddhakloster göra vi oss ett nöj att ur den angenäma reseberättelsen åter gifra följande utdrag: På andra dagen efter vårt missöde färdade vi genom Rasch-Tschyräng, hvars af en otali; mängd små hvita hus omgifna byggnader gjord ett skarpt afbrott mot den gula färgen på de bakgrunden uppstigande kullarne. Klostre tycktes vackert och i godt stånd och de tr buddha-templen, som reste sig i dess midt, ärc uppförda i en lika prydlig som storartad bygg nadsstil. Framför ingången till hufvudtemplei är ett kolossalt, fyrkantigt torn uppfördt, på hvilket hvarje hörn är prydt med oerhörda i granit uthuggna drakar. Vi redo genom hufVvädgatorna, på hvilka alla rådde en högtidlig stillhet; och endast då och då sågo vi en lama med sitt röda skärp, som med låg röst önskade oss en lycklig resa och med värdig gång skred vidare. Vid losterstadens östra ända skenade Samdadschiembas lilla mulåsna plötsligt och drog båda kamelerna efter sig, och äfven de djur, som vi missionärer redo på, blefvo oroliga. Oordningen förorsakades af en ung lama, som låg raklång midt på vägen. Denne var just sysselsatt med ett bland buddhisterna öfigt bruk, att kringgå klostret på det sätt, att han vid hvarje steg nedkastade sig till marken. Antalet af andäktiga, som förrätta denna fromma handling, är ofta gunska ansenligt; de gå å i en lång rad, den ene bakom den andre på en gångstig, som leder omkring samtliga klosterbyggnaderna. På intet vilkor får ens den ringaste afvikelse ske från den föreskrifna linien, ty då blifver den fromma handlingen om intet, emedan då dess hela värde går förloradt. När klosterbyggaaderna äro af större omfång, räcker en hel dag knappt till en sådan vandring, om den fromme vandraren efter föreskriften kastar sig till marken vid hvarje steg, han tager framåt. Derföre börja dessa pilgrimer redan tidigt på morgonen med sitt dagsarbete och få likväl stundom först om aftonen slut derpå. Saken måste verkställas på en gång och får icke afbrytas, så att den vallfärdande icke ens får göra ett uppehåll för att njuta någon föda, utan ar man en gång börjat måste man äfven hålla i till slut utan något uppskof;. ty eljest är vandringen utan någon förtjenst. Äfven måste kropfan vid hvarje steg ligga utsträckt tili hela sin ängd och pannan beröra marken. Också äro ansigtet och kläderna på de fromma vandrarne alldeles betäckta med damm och smuts; ty dessa fromma öfningar ega rum äfven vid den fulaste väderlek oeh afbrytas hvarken af regn eller snö och frost. Det gifves för öfrigt mer än ett sätt att göra valfärden omkring ett kloster. Många pilgrimer kasta sig icke till marken utan bära på ryggen hela högar med bönböcker, som någon lama har packat på dem; och man möter gubbar, qvinnor och barn, hvilka knappast unna ger sig fram med sin börda. När de sålunda tillryggalagt den för dem bestämda väen, antagas de hafva läst alla de böner, som de burit på. Andra göra endast spatsergångar, bedja igenom sin rosenkrans eller sätta i rörelse små Sbönqvarnar, som de fästa vid sin högra hand och som förblifva i ganska rask fart. En sådan qvarn heter tschy-kor, d. v. s. en rullande bön. an anträffar sådana i stor mängd vid stränderna af bäckar och floder, der de, satta i rörelse af vattnet, bedja dag och natt till fromma för dem, som uppställt dem. Äfven öfver härden anbringas dylika bönqvarnar, hvilka sättas i rörelse genom de kalla luftströmmar, som tränga genom tältöppningen och hvilka anses bringa hela familjen Nycka. Buddhisterna hafva äfven uppfunnit ett ganska beqvämt medel för att förenkla sina valfärder och öfriga andaktsöfningar. I stora klosterstäder uppställas på särskilda ställen stora tunnor, som vända sig omkring?en axel. De äro förfärdigade af stark papp och innehålla en otalig mängd vid hvarandra limmade pappersark, hvarpå med tibetanska bokstäfver äro skrifna de på stället och i trakten mest omtyckta böner. Ben som derföre icke vill belasta sina skuldror med en tung packa bönböcker eller vid hvarje steg nedkasta sig på marken, för att under hetta eller köld valfärda omkring ett kloster, men likväl vill vara from, sätter en dylik böntunna i rörelse, om förmedelst en ekendomlig mekanik mycket inge förblifver i rörelse, när den en gång blifvit satt i gång; och medan maskinen sålunda beder, kan den fromme botgöraren helt beqvämt äta, dricka eller sotva. å vi en gång gingo förbi en dylik börntunna varseblefvo vi tvenne lamas, som voro i gril med hvarandra och höllo på att komma i handgamäng för sin bön-ifver. Den ene hade satt önmaskinen i gång och derpå helt lugnt begifvit sig till sin cell; men då han dervid vände om hufvudet för att njuta af anblicken af så många vackra böner, som han satt i fart, märkte han att en annan munk helt obesväradt stannade maskinen och sedan åter satte den i relse, likasom för egen räkning. Uppbragt öfver detta fromma bedrägeri vände han genast om och stannade sin medtäflares böner. Sedan de en stund sålunda ömsom stannat och och kringrullat tunnan utan att säga ett ord. tog deas tålamod till slut en ända, så att de började oqväda hvarandra, och ifrån oqvädinsord öfvergick det till hotelser, och de skulle säkert slutat med att komma i lufven på hvarandra, om icke en gammal lama ditkallats af deras skrik uppmanat dem till fred samt gjort ett slut striden derigenom, att han till Dbegges froma satte tunnan i rörelse, så att den nu på en gång bad för två personer. — Utom de valfärdande, som infinna sig i och vid klostren, trä far man äfven fen sådana pilgtimer, som företagit sig mycket långa färder, hvarunder de vid hvarje steg nedkasta sig till marken, och hvarvid de naturligtvis utstå otroliga besvärligheter. Svenska Jägarförbundets nya tidskrift. Första årgången, första häftet. — Stockho!m, Samson Wallins förlag. Sverge har icke haft någon tidskrift för jägare sedan början af 1530 talet. Den, som då utkom under redaktion af professorn Fries, prosten Ekström och advokatfiskal Rohman, var en af de yppersta tid; skrifter i sin väg. Men den upphörde eficet tre års tillvaro. Svenska jägarförbundetg