MER TFC EUSLCTMEUT SEB Ö. A. Larsson, som talade för bifall, ansåg, liksom åtskilliga föregående talare, att det e vore någon olycka för landet, om statsreglerin gen ej medhunnes, utan den gamla komme at fortfara; men af vigt vore det, om staten regle rades för tre år eller ett år i sender, ty i sed nare fallet skulle man alltid bättre kunna be räkna sina utgifter och rätta dem efter tillgån garne. Nu vore ofta fallet att anslagen tilltogo: så rundligt, att stora öfverskott uppstodo. Hvad anginge enskilda motioner, som skulle komm att stå efter för kungliga propositioner 0. . v. å var dermed ej heller så farligt. Bästa bev et derför var, att mel de vid förra riksdagen väckte 590 motionerna, mycket litet blifvit vun: net, om icke möjligen en och annan kunglig skrifvelse om komiteers nedsättande, af hvars digra Juntor man sällan hade någon nytta. Hvad svårigheten att medhinna arbetet vidkomme, så utgjorde det vidlyftiga mångskrifveriet och mångtryckeriet samt de många omventileringarna skälet dertill. Tal. anförde exempel på, huru under den långrandiga marschen från en frågas första behandling i ståndet och intill dess expeditionsutskottet affärdat den, samma s.ker ofta skrefvos och omskrefvos 6 å 7 gånger. En förändring härutinnan skulle medföra mycken vinst i tid och arbete. Nyqvist ansåg det låta sig göra för statsutskottet att inedhinna arbetet på 4 månader, och de hört åtskilliga af statsutskottets ledamöter va goda skäl för denna möjlighet. En föregående talare hade invändt, att en aktad stats. utskottsledamot af ett annat stånd skulle bedömt denna möjlighet efter sin egen stora arbetsförråga. Denna anmärkning förtjente ej afseende. Nämnde person egde alltför mycken praktisk erfarenhet för. att mäta andras krafter efter sina egna. tekberg talade emot förslaget, som han ansåg opraktiskt. Bästa beviset derpå vore, att det nya förslaget innehåller alldeles detsamma som nivarande grundlag, nemligen att riksdag ej får räcka längre än fyra månader, blott med ett tillägg. Nyttan af det nya förslaget skulle en dast blifva att man finge permanenta riksdagar Hvad den ekonomiska delen af frågan anginge. så tillhörde det folkrepresentanten att tillse, att ej statens eller folkets medel uppoffrades. Ge nom de årliga riksdagarne skulle detta komma att inträffa, ty budgeten skulle oupphörligt ökas. liksom skattebördorna. Teal. slutade sitt an rande med att åberopa ett yttrande af Geij Gutl bevare vårt fädernesland för årliga riksdagart, Jan Andersson från Kopparsergs län. Mengel hade på förmiddagen, då törslaget om än dring i 15 S R. O. bifallits, yttrat att detta skulle ivgöra ett ljust blad i bondeståndets historia. För sin del trodde den värde ledamoten, att det kulle blifva ett mörkt blad. Komme äfven etta förslag att gå igenom, skulle det blifva kolsvart. Yrkade afslag, liksom Rudberg. Rosenberg förklarade att hanaldrig hört ståndet vara så rojalistiskt sinnadt som nu, ty en hvar som talat mot förslaget lade uteslutande fäst sig vid att statsreglerinzen ej skulle medhinnas. De för förslaget talande fördelar hade man alldeles satt å sido. Tal. upptog derefter några invändningar som blifvit gjorda, och för menade att han ej kunde tänka sig ett nytt re presentationsförslag, som ej var grundadt på årliga riksdagar, utan hvilka aldrig någon vexelverkan mellan regeringen och representationen kunde ega rum. Henrio Hansson förklarade sig ej vara öfver tygad om nyttan af förslaget, hvarföre han mot satte sig detsamma. Menge! anhöll om tillgift, i fall han icke till besvarande upptog alla deinkast, som motsidans talare gjort; ty han befann sig opasslig, hvilket ökades genom den olidliga värman i salen. Lundahls fruktan för att om det förevarande försla2et förkastades, det om uppskof i riksdag skulle blifva antaget; men i ett sådant förhållande till hvarandra stå icke dessa förslag. Så lätt vore det icke; som åtskilliga talare föreställde sig, att i arbetsordningen åstadkomma tidsbesparande örändringar; redan de löjliga ceremonierna vid riksdagens utoch afblåsning, och rikshärolder nas lifsfarliga uppträdande dervid kunde ej afskaffas utan ändring i 26 S riksdagsordningen, hvartill fordrades alla fyra stånden: bifall. Han ville ej bestrida hvad åtskilliga talare påstått, att om riksdag hölles årligen skulle statsregle ringen ganska fort kunna uppgöras, men trodde att en omsorgsfull behandling fordrade tid, och att elarf och öfverrumpling ofta skulle bli följden af det brådskande arbetet: Han ville blott erinra om följderna af den forcerade brådskan kort före riksdagens afslutande, och huru lätt misskrifningar då insmugit sig i expeditionsutskottets memorialer. Ehuru den danska riksdagen icke såsom den svenska går på fyra klumpiga hjul, kunna ändock riksdagsgöromålen icke afslutas på fyra månader årligen, utan prolongation måste ofta ega rum. Vore det väl tänkbart att så vigtiga frågor som t. ex. nya strafflagsförslaget, eller ett förslag till nationalrepresentationens ombildning, jemte många andra vigliga frågor, med erforderlig noggrannhet kunna granskas af vederbörande utskott samt behandas och definitift afgöras på fyra månader med en sådan representation som den svenska, och har man exempel på att ens en sådan mindre komplicerad än vår, frivilligt reorganiserat sig? Rosenbergs antydan att de som talat emot för: slaget. derigenom skulle ådagalagt royalistiska sympatier, trodde tal. grundade sig på ett missjag; snarare trodde han att dessa sympatier voro starkast i grannskapet af kakelugnen, der Ro senberg hade sin plats. Fiatts Pehrsson. Förut hade han hört att mån ville ha Kortare riksdagar, nu ville ma iter ha dem långa; förordade bifall. Anders Pehrsson från Kristiamstads län yrka le afslag, likasom Pehr Nilsson från samma län och Anders Gudmundsson: Sven Nilsson inskränkte sig att yrka bifall. Nils Potterssen. Man hade åberopat såsom ett hufvudsakligt skäl, att man med årliga riks lagar skulle få så mycken fördel af landtadeln. Pal. hade ej någon erfarenhet af att landtadeln sjort sig förtjent af en sådan välvilja; ty sällan hade den afgjort någon vigtig votering. Skälet föga betydande. Man hade åberopat sig på Danmarks exempel; men Danmark hade ej samma former som vi. Man hade påstått, att årliga riksdagar skulle påskynda en representationsförindring, men för den sakens skull hade bonde ståndet gjort nog på förmiddagen. Man borde ej nu gå den stora reformen i förväg. Jonas Kristoffersson instämde med Mengel och yrkade afslag. Erio Ersson förenade sig i de af v. talman yttrade åsigter, och förklarade att han ej ernade ngå i någon bevisning om möjligheten af förslagets geromförande, hvilket han ansåg bero af en god vilj Ej heller ernade han gendrifva leras anmärkningar, hvilka ansett förslaget opraktikabelt. Det vore nog för tal., att förslaset, enligt hans öfvertygelse, utgjorde en mäkig drifkraft att framtvinga den stora represenationsieformen, för att bifalla detsamma. La ren inskränkte sig att yrka afslag. Eb? , som ånyo fick ordet, yttrade: Vi veta utt Israels barn behöfde 40 år att genomtåga öken. Denna väg tillryggaläggas nu på 8 dagar. På samma sätt skulle det möjligen kunna gå ned rikets ständer. De skulle kunna uträtta på månader hvad som förut knappast medhunnit: pa EP