vid ett tillfälle 2 af hufvudtitlarne afgjorts at 14 ledamöter. En förändring i arbetsordningen kunde mycket väl åstadkommas; dertill funne: många utvägar. :umman vore blott att mar ville uträtta något. Dessutom skulle genom år liga riksdagar en större vexelverkan uppkomm: mellan de båda statsmakterna. och ständerna sät tas i tillfälleatt taga en bättre öfversigt öfver statsregleringen 0.8 v. Carl Ifvarsson förenade sig i de af Menge! uttalade åsigterna och ansåg bfde historien och erfarenheten tillräckligt hafva visat oss omöjlig heten af att med nu bestående former kunns medhinna riksdagsgöromålen under 4 månader. Hvad anginge frågan om att motionsflödetskul!c förekommas, så trodde han ej detta, ty det för 3 år valda folkombudet skulle nog förses med tillräckligt många motioner för hvarje riksdag Jöns Pehrsson ville ej besrida Rosenbergs åsigt om tiden och landtadeln, men ansäg dere mot att man ej kunde lita på de friska krafterna Riksdagarnas uttänjande ansåg han förorsakas deraf, att man pratar för mycket. Kunde ej frångå sin åsigt att förslaget vore oantagligt, då det ej åtföljts af någon arbetsordning, som visade möjligheten att medhinna göromålen. Lundahl hade förut ej varit deciderad i frå gån, men då man nu hade att välja mellan upp4 skof i riksdag och årliga riksdagar, så ville han bifalla förslaget, helst han hört att möjlighet fon nes för statsutskottet att medhinna arbetet på 4 månader. Hvad motionsflödet anginge, skulle er mässa motioner hädanefter komma att öfverflyttas på våra landsting. Jonas Andersson förklarade sig, efter att hafva vägt skälen för och emot förslaget, ha kommit till den öfvertygelsen att fördelarna voro öfver vägande. De som påstodo att tiden var otillräcklig tycktes ej stödja detta antagande på någon beräkning; ty 4 månader under 3 riksdaga gjorde 1 år, och borde på samma tid lika mång: göromål, ja flera, medhinnas än nu. Litet hva måste erkänna att arbetsordningen hittills för blifvit sådan som den är, då intet bemödand: jorts för dess förenkling, så länge tiden för riksdagarnas hållande varit nästan obegränsad. Just genom inskränkningen af tiden skulle en förenklad metod framkallas. Man hade talat om större resekostnader, men detta skulle kunna afhjelpas genom att lägre arfvoden bestämdes. hvarpå man gerna skulle ingå, om tiden bestän des. Man hade sagt, att ju oftare man finge riks dag, ju större skulle anslägen blifva Men härutipnan hyste talaren en annan åsigt, ty de: skulle blifva lättare att bestäma och kontrollera statsutgifterna om man följde dem i spåren. Nu måste stora förslagsanslag lemnas, som ofta visade öfverskott af millioner. Det vore ej heller riktigt, att den ena statsmakten under så lång tid, som nu är fallet, lemnades utan kontroll at den andra. Derigenom att representanten valdes för 3 år konime de mera in i riksdagsange lägenheterna samt bibehålla från den ena ks dagen till den andra i minnet hvad som förekommit, och mellan dem och folket skulle derunder en större vexelverkan uppstå, sow verksamt skulle bidraga till väckande af det politiska lifvet. Talaren instämde för öfrigt i Rosenbergs yttrande om landtadeln. De af denna, som komma upp till riksdagen, resa åter sin väg på för sta öppet vatten och lemna afgörandet af de vig tigaste frågorna åt tjenstemannaadeln och aristokratien. Heurlin tillkännagaf att han ord för ord före nade sig i Mengels anförande och ansåg långa tal ej ;mverka på någons öfvertygelse i frågan. ty denna borde på förhand vara stadgad. Gustaf Johznsson delade deras tanke, som ansågo förslaget oantagligt, derföre att man ej borde experimentera med en sak, som man hade så liten garanti för att den skulle kunna lyckas. Utvägen att suppleera tidens knapphet genom utlysande af urtima riksdag vore i talarens tanke ej lycklig, då inga andra ärenden der finge behandlas än de af konungen framställda. Nettelbladt instämde med Jonas Andersson. Bästa resultaterna, förmenade denne talare, vunnes ofta vid riksdagarnes början, och ansåg han att förslaget af sig sjelf skulle framtvinga ett annat arbetssätt. Dessutom borde man taga exempel af andra länder. Ola Jönsson omnäxnde att i Danmark räckte riksdagen ej längre än 4 månader. Då norrmännen vr sin konstitution hade de låtit nöja sig med 3-åriga riksdagar på en tid, då Svergehafi S-åriga; men om de deri skulle göra någon förändring, skulle årliga riksdagar sannolikt blifva den första. Lika med Lundahl ansåg talaren att en-mängd motioner hädanefter skulle komma att öfverflyttas på landstingen, hvarigenom riksdagen hufvudsakligen skulle få att skaffa med statsregleringen och K. M:ts propositioner. Man hade sagt, att genom lemnmad rättighet åt konunje att sammankalla urtima riksdagar, der enast kongl. propositioner kunde komma nnder öfverläggning, en vigtig rättighet blifvit konunen förbehållen, då ständerna deremot fått ingen. en hvad rättighet hade väl dessa nu, ty 1l gen kunde låta riksdagen pågå år ut och ar in er ne ville. På anförda skäl förordade tal:rn fall. Falk tillkännagaf att han, sedan han hört flera bepröfvade mäns inom statsntskottet mening om saken, ansåg förslaget möjligt och instämde med Jonas: Andersson. För bifall yttrade sig härefter August Andersson, Svenssen, Hallström och Pehr Nilssor, hvilken sistnämnde förklarade att han ej hyste så stora betänkligheter mot förslaget, som må föregående talare, utan ansåg detsamma va:a ett steg framåt på reformernas bana, så framt det kunde antagas att arbetet medhinnes. Och att härvidlag mycket lätteligen stode att förän dra, derom hyste han ej tvifvel. Hvad anging. den anmärkningen, att kommittenterna gencr de tätare påkommande riksdagsresorna skull ådragas ökade kostnader, så förtjenade detta kast ej så mycket afseende. Man reste äf nu hem tidt och ofta, och sednast i dag had. man varit i tillfälle höra hur permissionsfebe:: redan gena bland ståndets ledamöter. Mc afseende på missbruket att begagna sig af pc: mission omnämnde talaren specielt, att han fr: förra riksdagen erinrade sig att ståndsledamötc legat hemma 80—100 dagar. br instämde med Heurlin deruti att i långa tal behöfdes, ty hvar och en hade väl tä sig sjelf in i saken på förhand. Hvall honor sjelf anginge, hade han redan för 10 år se stadgat sin öfvertygelse. Talaren bemötte f: öfrigt ett yttrande at Mengel, om statsreglerir gens beroende af årsväxten, och menade at cc vore större fara att bestämma denna för 3 ju än om man sattes i tillfälle att årligen reglen densamma, dä man bättre kunde rätta sig cfic sina tillgångar. Hvad anginge den anmi gen, att kommittenterna skuile betun större kostnader, så vore detta att si och svälja kameler. Talaren förordade bk Törnfeldt yrkade afslag, under yttrande med en förbättrad arbetsordning kunde fördelar vinnas med 3-åriga riksdagar årliga. Oia Lasson, Sundgren, Johannes I sson, Hiken Nilsson-och Erik Andersson från El:birgs dän 1 lade likaledes för afslag Vice talmannen Ån 1 he de vigtigaste anmärkni am i ställda mot förslaget, var att leringen ej lg kunde medhinnas på 4 månader. å om så också inträflade, hvad riskerade ständerna derpå? Js Alldeles ingenting. tv för dem var det I a