INTET NAMN). WILKIE COLLINS. F Magdalen var emelleriid den försa som åter sansade sig. Har det blifvit för mörkt?? frågade hon betydelsefullt. Har du dock gått för att skaffa ljus? Lovisa drog sig undan till det mörkaste hörnet i rummet. Ni misstänker mig, nådig fru; ljöd bennes hviskande och darrande röst ilrån mörkret. Hvem har sagt er — hur har ni fått veta?4 Hon tystnade och utbrast i tårar. Jag förtjenar ert misstroende, sade hon under, e:t häftigt bemödande att återvinna sin fattning, Jag kan ej förneka det för er. Ni har varit så god emotmig; jag håller så mycket af er. Förlåt mig, mrs Vanstone, jag är en usling, jag har bedragit er. Kom bit och sä:t dig åter bredvid migt, sade Magdalen. Kom annars stiger jag sjelt upp och leder dig hit. Lovisa återvände långsamt till sin plats Så matt det lyste från härden, tycktes hon dock frukta för detta jus. Hon sell näsduken för ansigtet och drog sig tillbaka så mycket hon kunde från sin matmor sedan hon åter hade satt sig ned på stolen. 7Du misstar dig: om du tror att r menniska har förrådt dig för mig, hade Magdalen. Allt det jag vet om dig, hafva (4 Se A. B. a:r 154. 155. 157-159, 161—164, 166—175, 177, 179, 151—181, 156, 188, 189, 191-194, 196—212, 211 218, 220, 222, 225, 226, 228, 232—234, 239-241, 245, ÅT, 210,-251—254, 253, 261—271, 4, 213, ATT, 280—282 och 286,