INTET NAMN). Ar WILKIE COLLINS. 4Jag gick fram till glasdörrarne som leda utåt trädgården, bakom boningshuset, för att se ut derigenom; nästan i samma ögonblick hörde jag dörren öppnas — dörren till det rum som jag just nyss hade lemnat — och de samtalande rösterna at er och af ett anmat fruntimmer som var mig obekant, som det föreföll mig, en af de i huset inackorderade damerna. Af de första ord som ni vexlade, fann jag att ni hade sammanträffat i förstugan — hon, på vägen ned ifrån första våningen, och ni, vid er hemkomst. Hennes nästa fråga och ert nästa svar sade mig att hon var en vän till min syster, för hvilken hon lifligt intresserade sig, och från hvilken hon visste att ni just nu -var kommen. Så länge tvekade jag att visa mig, endast al det skäl att jag kände mig plågad of alt låta se mig af en främling. en då jag straxt derefter hörde mist namn uttalas både af er och henne, närmade jag mig med beräkning förhänget för att lyssna. En nedrig handling, torde ni säga? Kalla den nedrig, om ni så behagar. Hvad bättre kan ni vänta af en sådan person somjag är? Ni har alltid varit utmärkt för ert goda minne. Det är således icke af nöden att jag upprepar de ord, som ni sade åt er goda vän, eller hvad denna vän svarade er ) Se A. B. n:r 1:4, 155, 157-159, 161—164;1 166-—175, 177, 179, 181-184, 186, 138, 189. 191—194, 196-212, 214—216, 218, 220, 222, 225, 226, 228, 232—234, 239-241, 215, 247, 29 251—254, 258, 261—271, 274, 215,277 och