ensamt i olika åsigter, delsi fråga om hvilka medel må lämpligast användas till befordrande af religionens helgd och uf 2 der, dels cek om hvad som rätteligen utgöra sirafilagens innehåll. De flesta länders Taghistoria visar, att strafflagarne, från att med ytterlig stränghet bestraffa religionsoch sedlighetsbrotten, dels blifvit mildare, dels alldeles icke mera behandla flera förut såsom sådana brott förekommande gerningar; och en alltmer stadgad erfarenhet har äfven ådagalagt, aut gudsfruktan och goda seder icke kunna genom stränga straff åstadkommas. Likaledes har man inom både vetenskapen och lagstiltningarne blifvit alltmera ense derom, att endast rättskränkningar egentligen tillhöra strafflagens område, samt att hvarken ogudaktighet eller laster böra falla derunder, såvida de icke åstadkomma allmän lörargelse. På denna åsigt hvilar äfven det kongi. förslaget, och om den är riktig, träffas det föga af de framställda anmärkningarne. Såsom underlåtenhet i befrämjande afreligionens helgd, här blifvit anmärkt, alt de föreslågna böterna för sabbatsbrott äro alltför låga, och att ansvarsbestämmelserna för svordom icke äro nog vidsträckta. Maximum af sabbatsbrottsböterna är likväl satt till ett tio gånger högre belopp än som nu kan för semma lörseelse ådömas. Jag befarar, att denna ansvarsbestämmelse kommer att möta betänkligheter äfven utom presteståndet, men i en motsatt riktning. I fråga om eder och svordom anmärkes, att förslaget endast bestraffar sådana vid gudstjenst, inför offentlig myndighet eller allmän sammankomst, och det bar blifvit yrkadt, att de ej eller borde få aflöpa strafflöst ämllmänna vägar och platser eller allmänna ställen så som värdshus och krogar o. s. v. Om genom högljudda svordomar förargelse åstad kommes ä allmänna platser eller vägar, så innehåller förslaget derå tillämpliga straftbestämmelser; men om en ed fälles under ett enskildt samtal på gatan, torde den icke vara mera straffbar än i ett enskildt rum: och hvad krogarne angår, får det väl anta gas, att svordom der åstadkommer jemfö relsevis mindre förargelse än annorstädes Föröfrigt hafva förseelser mot de stadganden. som i nu gällande lag finnas om ansvar å svordom vid andra tillfällen än dei förlage: upptagna, sällan cler aldrig i sednöre tider åtalats; utan tvifvel derföre, alt dylika äta! icke funnit stöd i allmänna tänkesättet. Hvad som i anmärknivgarne nästan mest es förslaget till last är att åtalsrätten i sa om äktenskapsbrott och vissa andra st dligheten sårande brott lemnats i målsegarens hand, med allmänna åklagarens utcslutande, derest icke målsegaten ans ken. Men denna grundsats är i iörsla tillämpad äfven på flera andra brott, hvilk: äro belagda med 1.ka svåra straft som de ifrågavarande. Och om något brott. på der grund att det egentligen blott kränker en skild rätt, bör undantagas från allmänt åtal, så är det väl fi 3 a, der åtelet gör målsegure rlåtelse nästan omöj; der det familjeband man vill rädda lö per största fara att sönderslitas just genon offentligheten; och der till och med der oskyldige genom offeutligheten sjelf enligt allmänna föreställningssättet lider en skym. Vidare anmärkes, att grof oförskämdhe: emot qviuna icke skulle i försluget bestraffas. Detta är dock ett mi Om förbrytelsen sårar tukt och sedlighet till ullmän förargelse, finnes straff derför i 18 kap. 136. Eijest faller en förolämpning emot qvinna under straffoestämmoalserna i det kapitel, som afhandlar ärekränknirgar i allmänhet Beiräfrtande stuiligen frågan om konkubi natet, så är v cen sannt, att konkubinatet är på sätt anmärkt blifvit i Norge un sedt såsom ett brott, det der af borgerlig lagen straffas; men deremot synas grunda antedningar fill anmärkning förekomma. För sigtigheten synes nemligen bjuda att ej leaster, utölfvade i hemlighet, göras till före mål för åtal och oflentlighet, hvarigenom de: allmänna såras just i dess sedliga känsla. Vore det väl rått att låta den allmänna åklagaren få intränga så långt på det enskilds lifvets område, för att 1 offentligheten för misstanka om lastbart Jefverne blottställa måhända en oskyldig? Och förölfrigt hvilke: bevisning om lastbart förhällande skulle man väl anse erfordras, och hvilken skandal skull ej mången gång genom bevisningens framställande åstadkommar? I sedlighetens eget intresse tror jag derföre bäst vara, att struff lagen ej upptager konkubinatet, hvars juri diska karakter dessutom är synnerligt svå: att riktigt bestämma. Efter min tro, ega vi i civillagen verk sammare medel än i strafflagen att höja sedligheten, ty en stor del af osedligheten i beroende på förtrampandet af qvinnans rät. Ju fullkomligare denna skyddas af Jagen. desto mera ökar man det allmänna sedlighelskapiialet. Vår civillag har i denna riktning på sednaste tider gjort vackra steg, i medgifvandet af qvinnans myndigbet, i lätade tillfällen för henne att bereda sin ut komst, och i utvägarne för henne attgenon skilnad till säng och säte skydda sin persor emot mannens våldsamhet och genom boskilnad sin egendom emot förstörelse. Dei ir genom att på sådana och andra vä indanrödja orsakerna, och framför allt gcnom utbredande af en sann gudsfruktvu. som vi kunna hoppas någon bot för dei on la, men visserligen icke genom skärpt: traffbestämmelser. 1 irnst v. Vegesach i slaget vid Antieiam. Under denna öfverskrift innehåller dagers umer af Illustrerad Tidning en skildrivg f en bjeltebragd, utförd af en landsman. len vid vordamerikanska unionsli