komiteer trodde talaren att vi haft nog, och en komite befriade endast ministern från all ansvarighet, i det han helt enkelt framlägger komi tens förslag. Bättre vore då att begära det K. M:t sjelf ville utfärda en ny skolordning på af rikets ständer framlagda grunder. Angående ötveransträngningen i skolorna vore talaren af samma tanke som föregående talare. Dock trodde han, i likhet med hr Alander, att täta förändringar medförde sina olägenheter och att det förtjenade tagas i öfvervägande huruvida icke den nuvarande ordningen inträdt så nyligen, att man borde dröja något med förändringars vidtagande. Hr Beronius ansåg attölveransträngningen i skolorna berodde dels på det orimligt stora antalet lärotimmar, dels på de många lärarne som forcerade hvar och en sitt ämne. Detta skulle till en del hjelpas genom att lärarne mindre ansträngde sig sjelfva, och mindre lade an på detaljkunskapen. Hvad talaren framför allt skulle vilja ha undanröjdt vore den förslöande utanläsningen af katekesen. De barbariska språk som der är förherrskande i dess språk gör det svårt för barnet att lära sig dem, och den massa olika upplagor som finnas öka svårigheterna. Hvad beträffade att först i våra dagar bleksot skulle visat sig i skolorna, så anförde talaren att det dock är alltför möjligt att densamma funnits I redan för 20 år sedan, fast man ej så som nu . förstått att diagnosticera densamma. Ansåg tet antal lärotimmar motionären föreslagit ännn vara för mycket. Att, som hr Sommelius föreslagit, begränsa det antal lärjungar som läroverket finge mottaga vore ej fullt praktiskt. För sådana fall finge ett ökadt antal lärare anställas. Kunde ej heller ingå på bestämmandet af en afgift för de förmögnares barn, instämde i detta afseende helt fJoch hållet med hr Blanche samt ansåge för öfrigt svårt att bestämma hvilken som vore förd mögen eller blott burgen. I afseende på strafÅfens systematiska ordnande instämde hr Beronius med föregående talare samt förordade en strykklass. Emot hvad hr Carleh yttrat, anmärkte talaren att K. Maj:t har ingen annan utväg för att gå ständernas önskningar till mötes än genom tillsättande at en komite. Hr Dahm anhöll det utskottet icke ville skjuta ifrån sig frågan och helt enkelt förorda en komitå, utan också uppgöra de hufvudgrunder på hvilka denna bör uppföra sitt verk. Genom bestämmelsen om att antalet lärjungar skulle vara begränsadt, komme man derhän att man vore tvungen att ha två läroverk i samma stad, hrilket skulle möta många svårigheter. Bättre då att utvidga det som redan finnes. Beträffande högre löner för lärarne vågade talaren icke, huru erna han än för egen del kunde vilja det, att förena sig med motionären. Trodde att det ännu kunde gå an med de löner som redan finnas. Men äfven sedt ifrån synpunkten af skolans nytta, måste talaren fullkorligt instämma i hvad motionären yttrat om pensioner åt lärarne, samt deras tvungna afskedstagande vid en viss ålder. Detta vore nödvändigt för skolan. Af en ålderstigen slapp och utnött lärare hade lärjungarne ingen nytta; men billigt vore också att de försågos med tillräckliga pensioner då de i skolans tjenst förlorat sin kraft. Hr Lallerstedt fann det intresse som börjat visa sig för Skolfrägan, vara en borgen för denna frågas framtid. Ett bland de vigtigaste och förnämsta medel att föra denna fråga framåt, vore att skilja kyrkan och skolan åt. Intet uppskof borde Gefmed ega rum. Länge har man insett det, och uppskof vore på detta fält mer olycksbringande än öfver allt annorstädes. Talaren hyste ingen fruktan för tillsättandet af en komitå. Vi måste erkänna att en stor del af det goda som i sednare tider hos oss blifvit uträttadt hade skett genom komiter, och då regeringen sjelf väljer personerna så blir den också alltid ansvarig för komitåns verk. Talaren instämde med öfriga talare i afseende på nödvändigheten af någon inskränkning i studiitiden, bland annat för att lemna de ynglingar, som derföre ha anlag, tid och tillfälle att sysselsätta sig något med skön konst. Man yrkade latinets uppflyttning. Hvar tid har sin vurm. Det fanns en tid då man, snart sagdt, intet annat skulle läsa än latin. Nu åter flyttar man och flyttar det oupphörligt undan till dess man nelt och hållet upanskjutit detsamma. Och detta ansåge talaren för en olycka. Latinet vore för barnet det lämpligaste studium. Det ärden ypperligaste tankegymnastik och det är lättare att lära än andra språk. I England intar latinets och grekiskans studium ett framstående rum, och ändå kan väl ingen påstå att icke denna nation är både tänkande och praktisk. Det är intet som man har så lätt för att lära sig i barndomen som språk. Undanskjuter man latinet till 5:t: klassen så blir enda följden att ynglingarne då få läsa detså mycket mera. Vore FESTER åter att helt och hållet. bortkasta det, så ställer man frågan på en helt annan grund; men skall det bibehållas så bör man också börja dermed tidigt. Angående afgiftea för de förmögnare instämde talaren med motionären, dock så att man ingen skilnad gjorde på större och mindre förmögenhet. Kunde icke se någon fara i antagandet af detta förslag. Hufvudsaken vore ju ändå att skolan vore för alla, fattig som rik, tillgänglig. Talaren ansåg denna beskattning oundgänglig, emedan eljest måste statsanslagen för denna titet alltför mycket ökas. — För sin del kunde talaren icke biträda hvad som i motionen blifvit yrkadt angående pensioneringen. Pensionsväsendet tyckes växa oerhördt; staten tillskapar oupphörligt nya embetsmän, som en gång skola förses med pensioner. Hvar skulle väl detta stanna. Talaren skulle för sin de!, så grymt det än låter, vilja yrka att staten allsicke itoge sig någon pensionering. Bättre vore då att gifva embetsmännen så tillräckliga löner, att de i någon enskild pensionsinrättning kunde sörja för pensioner åt sig sjelfva. Talaren såge en brist hos motionen deruti, att ingenting vore nämnt om kristendomsundervisningen. I denna del vore dock behofvet af en reform ännu mer trängande än i något annat. I hvad beträffade en öfverstyrelse för skolväsendet, yrkade talaren att denna skulle ha kollegial form samt skoleinspektorer som reste omkring i landet och öfvervakede skolorna. Hr Grenander anmärkte att man hade sett svårigheter för bildandet af de af hr Sommelius motionerade lokalstyrelser. Talaren kunde ej se några sådana. Kunde man icke få ihop en sådan inom sjelfva staden, så hade man ju landet deromkring. Och så svårt skulle det helt äkert icke bli att finna lämpliga personer. Medses måste väl att de eforer och inspektörer, som nu finnas, äro mindre tjenliga att hafva öfverinseendet öfver skolan just genom sitt presteriga embete. Att barnens föräldrar dertill bättre passade lärer väl ingen bestrida. De skulle onekligen derigenom få ett ökadt intresse för skolan. Hr Blanche: Hr Lallerstedt skulle måhända ha rätt, i fall man, för attskärpa sin själ not de gamle romares ider och tankar, enkom vehöfde studera latinska tpråket. Men de bästa romerska auktorer äro ju redan öfversatta äfven på vårt språk af de yppersta öfversättare. Ett språk är väl endast medlet, medan mlet ärla idn, tanken. Hvad vill man med medlet, när man hunnit målet? Hvartill skalet, när man har kärnan? Nog önskade talaren att han kunde lära sig allt, han önskade till och med lära sig tungusiskan, som skall vara ett mycket vackert språk. Men ingen hinner lära allt, och VN UNG. — RA fr PR vv ÅM— DD am Arm 45 AMD 4 rer ex