nighet, Danmarks statsrättsliga förhållande både. till Tysklurd, de tyska hertigdömena och till Slesvig. När han då vill tiona en utväg att lösa de pågående tvisterna, tager han al!s icke denna ställniog i betraktande, utan ställer sig omedelbart på de praktiska ätgärdernas grund, Hans räsonnemaeng blir derigenom i korthet fö!jande Holstein och Lauenburg yrka alt inga skatter kunna der påläggas eller lagar stufta utan att deras egna särskiida ständer det b fallit, och tyska förbundet, dit nämnde he tigdömen hör, biträder detta yrkande, alt: hafva Holstein och Lauenburg rätt häri. Det är klart, stt en författning, antingen den enligt konungarikets eller hertigdömenes åsigt är god eller dålig, dock icke kan ega någon kraft i Hoistein, Lau g och Slesvig, då hertigdömena ej ar Danmark har 1852 förbundit s korporera Slesvig samt alt ej undertry den tyska nationaliteten i nämnde hertigdöme. När nu tyskarne klaga öfver ett sådant förtryck, i det danska embetsmän och prester blifvit tillsatta ibland de tyska me nigheterna m. m., och när Tyskland icke kan ständigt öfvervaka dessa förtrycksåtgärder, så må Slesvig ställas helt veh hålet Oberoende af Danmark. Allt detta är ju den enklaste sak i verlden. Den ädle grefven har dock alldeles förbisett, att der gilves, vid alla dessa punkter, något som heter och är: Danmarks rätt. Hvad först Holstein och Iauenburg angår, så har Danmarks konung för dessa hertigdömen frivilligt ingått i det tyska fursteförbundet, men han afsade sig likväl dermed ä intet vis sin suveränitet i desamma. Tyska örbundets anspråk på att förordna i fråga om hertigdömenas inre angelägenheter äfven då de ej röra förbundsärenden, hafva sålunda varit fullkomligt obefogade. Samma förbund, som upprätthållit kurfurstens i Hessen Kassel infama regemente, för bevarande af hans suveränitet, har ej skytt att på alla upptänkliga sätt kränka Danmarks konungs suveränitet i hans till förbundet hörande stater; ja Tyskland har öppet understödt upproret i dessa stater. Danmark har dock gif. vit vika för dessa anspråk. Det medgaf Holsteins och Lauenburgs utbrytning ur helstaten och gjorde betydliga eftergifter i fråga om de särskilda landtdagarnes rätt att besluta öfver konungarikets gemensamma budget. Men de tyska fordringarne växte. Danmark hade vid alla uppgörelser och eftergifter på det bes ämdaste reserverat sig mot all Tysklands inblandning i Slesvigs angelägenheter; men det dröjde ej länge, innan tyska förbundet och dess furstar sökte äfven här göra ingrepp i Danmarks rätt. Olyckgaf en uppgörelse af året 1852 härtill ett skenbart berättigande, då danska regeringen deri. lofvade: att ej inkorporera Slesvig samt att lika mycket beskydda både den tyska och den danska befolkningen i denna landsdel. Detta löfte har nu gifvit de tyska furstarne en förevändning att utöfva en kontroll öfver hvilka embetsmän m. m. som den danska regeringen tillsätter, hvarmed naturligtvis danska regeringens makt i eget land är helt och hållet ställd på spel. Att nu, såsom grefve Russell föreslagit, afsöndra Slesvig äfven från Danmark, påminner om Salomos dom att skifta barnet. Emell-rtid skulle .der för de fyra särskilda alla lika sjelfständiga staterna existera ett belopp samfälta utgifter för konungens civillista samt för armån och flottan: huru skola dessa utgifter voteras, när det icke läogre fiones någon gemensamhetsrepresentation? Jo, af hvar och en af de fyra landsdelarnes särskilda landtdagar. Grefve Russell är dock alltför praktisk att ej inse, att detta kunde och måste leda derhän, att en och annan af dessa landtdagar vägrade gifva sin behöriga andel till den gemensamma budgeten, hvilket dock, finner han, ej kan gå an. Denna olägenhet vill han åfbjelpa dermed att en normalbudget i nämnde hänseende skalle uppgöras för 10 år, vid hvilken alla landsdelar vore bundna, men att alla utgifter derutöfver skulle voteras af hvar och en utaf Holsteins, Lauenburgs och Slesvigs ständerförsamlingar. Det opraktiska i detta förslag, att icke tala om den uppendagliga kränkningen af Danmarks rätt, har blifvit klart lagdt i dagen uti den depesch, som WPanmärks utrikesminister i början af denna månad af låtit till danska ministern i Berlin, deri det: heter : Andre Landes Erfaring beviser, at det under-. tiden — selv i rolige Tider, og selv uden frem-. med Indblanding — kan have sine Vanskelig-; heder at faae et Budget voteret af en hele Riget representerende Forsamling. Hvorledes kan man da troe paa Muligheden af en Forfatning,: ifölge hvilken de til Statsstyrelsens Förelse nödvendige Midler kun skulde kunne bringes tilveie ved overensstemmende Beslutninger af fir af hinanden ganske uafhengige Forsamlinger, af hvilke enhver representerer en serlig Lands-? del? Hvorledes var nogensomhelst Udvikling af felles Institutioner og Love endogsaa blot faenkelig, naar den -skulde vere betinget af Sam-: tykke af fire ganske forskjellig organiserede Representationer, der uden al organisk Forbindelse vare henviste til ensidig at udvikle deres Forskjelligheder? I Sandhed, det vilde vere: det uteilbare Middel til at sprenge den fasteste Enhed, end sige da et Monarchi, hvis enkelte j Dele, om de end sammenholdes af mange Baand, dels af national, dels i hvert Fald at historisk Kd materiel Natur, dog desverre i den sidste id kun ere blevneältfor meget adskilte og Bjorte fremmede for hinanden ved indre Tvistigheder og ydre Ophidselser. Forenhver Stat, men dobbelt for det danske Monarchi under de nuverende Forhold, vilde en saadan OrdTA