hr Caren, som helt och hållet gillade den af motionären framställda motiveringen samt första delen af hans motion. Det är icke så mycket fråga om att införa något nytt, som att legali sera ett redan vedertaget bruk. Såväl privata personer, som korporationer och offentliga inrättningar hade måst genom sitt exempel visa sanningen af satsen att penningen är en vara som betingar sitt pris efter efterfrågan och tillgång Ingen tidpunkt är bättre för upphäfvande af det gamla stadgandet om fix ränta och genomföran det af denna reform än den närvarande. Dock ville talaren hellre att man skulle stå qvar vid det gamla än att deti detta fall icke skulle blifva lika för afla, kunde derföre icke gilla den sednare delen af motionärens förslag. Hade aldrig älskat, halfmesurer och önskade full men ej hal! framgång åt reformen. R Hr Wistelius instämde med hr Carln. Då utskottet förra gången afslog ett dylikt förslag hemtade det sina förnämsta skäl från de dåliga konjunkturerna, som gjorde det riskabelt att genomföra en dylik reform. Dessa skäl gälla ej nu. Vi hafva fått en god skörd och penningeställningen är den bästa den kan vara. Trodde förslaget höra till frågor som ej kunna falla, och önskvärdast vore visserligen om det i sin helhet kunde genomföras, men finge man väl i nödfall nöja sig med räntans frihet på korta papper. r Wallenberg erinrade att såsom ett skäl emot: räntans frigifvande blifvit anfördt, att ej finnes någon penningemarknad. Tal. trodde dock detta skäl föga hålla stånd numera, då landet räknade cj mindre än 60 bankinrättningar. Vi böra ej! vänta till dess reformen kan i sin helhet genom föras, Var öfvertygad om att detta skulle för närvarande möta för mycket motstånd, ty ett stånd skall emot förslaget åberopat sig på den kristliga kärleken, och hos ett annatstånd, hvars medlemmar sällan äro långifvare, kan ej heller påräknas mycken sympati för reformen. Trodde bäst att ta så mycket man kunde få, och biträdde derföre det andra alternativet i hr Renströms !örslag. Vigtigast ansåg hr W. att riksbankens räntefot blefve fri, ty den skulle då blifva en verklig barometer på penningeställningen i lan det och bästa medlet för banken att betry; ga uppehållandet af dess förmåga att infria sina sedlar. Såsom ett exempel på fördelen af räntans frihet anförde talaren att om räntan är fri, kan vid en inträffande kris industriidkaren erhålla pen ningar, visserligen mot något högre ränta, men Jock med ofantligt mycket mindre förlust än nu, la kapitalisten, som icke får taga den ränta som onjunkturen fordrar, i stället uppträder såsom köpare af industriidkarens lager, men till ett pris som kanske med 30 å 40 procent understiger tillverkningsvärde eller inköpspris. Hr Sandegren instämde med motionären och ansåg skälen för en sådan förändring vara tyd lig nog. Stadgandet om den fixa räntan eluderas ändå genom kapitalrabatter och provisio ner. Vid en penningekris eller stockning är det just den fria räntan som skall framlocka kapitalerna. Hr Rydin trodde principen om en fri ränta vara vigtig nog, men ansåg följderna af dess illämpning blitva alldeles för betänkliga. Lan dets grundkapital, som man kan antaga utgör 5000 millioner riksdaler, skulle falla med närz 1500 millioner, liksom fastighetsvärdet i Stockholm, som nu är 100 millioner, med kanske 2A å 30. Talaren sökte stödja sitt påstående med exemplet af en husegare, som för sitt hus betalt 100,000 rdr och derpå har en inkomst af 6 rocent, i hyror, om räntan då plötsligen stiger Il 8å I procent, så minskas husets värde med åtskilliga 10-tusental riksdaler, då egaren naturligtvis icke kan af denna orsak höja hyrorna i samma proportion. Talaren uttalade det bestämda påstående att intet land funnes der räntan vore fri. Ingen skulle våga köpa ett hus eller hemman då han befarade att räntan möjligen skulle stiga. Vill man skydda landets invänare måste man hålla räntan bunden. Utskottet och de andra stånden skulle nog också låta det blifva vid det gamla, ty det ä ingen annan än millionärerna och bankerna som förorda fri ränta, tillämpande språket: den der mycket hafver, honom skall gilvet varda och den litet hafver, honom skall fråntaget varda. Hr Muren hade knappast väntat att inom bor gareståndet något motstånd skulle yppa sig i denna sak. Ånförde hurusom under krisen mänga blifvit hjelpta just derigenom att pen ningeinrättningar anskaffat penningar, om ock mot högre ränta. Man hade anfört att konjunkturerna voro lämpliga för denna reform. Trodåc dock att den hade varit lämplig i alla tider och att en lag bör vara sådan, att den under alla konjukturer är god. Försin del önskade talaren att om man ej kunde taga steget fullt ut, man åtminstone icke skulle göra undantaget beroende af den tid, på hvilken förskrifningarne blifvit utfärdade, utan på arten af säkerheten. Erinrade för öfrigt om den lärdom erfarenheten städse: och öfverallt gifvit, att den vara, på hvilken man vill binda priset, försvinner ur marknaden. Så också med peningen. Detta har man insett i andra länder. I Norge släpptes räntan en gång fri. De dåliga följderna af ett misslyckadt sillfiske skyllde sedan på den fria räntan, hvarföre man åter fixerade den. Nu har man dock igen frigifvit den. I England ä den i det närmaste fri. Hr Carlen önskade att än en gång uttala nödvändigheten af att frigifva räntan helt och hålet och trodde ej med hr Wallenberg, att man borde låta sig nöja med det 2:dra alternativet i motionen. Talaren hade framförallt velat framvälla att man redan de facto hade räntefrinet cn att den så att säga ingått ifolkmedvetandet. som domare hade talaren någorlunda reda på rhållandena i landsbygden. Visste att bönlerna ofta fingo genom provisioner och dylikt betala! mer än den i lag stadgade räntan; huru det skulle kunna stå tillsammans Hr Lindström trodde hr Rydin Aktie RN tat saken. Hans exempel haltade. Värdet af ett hus måste naturligtvis bestämmas af den inkomst man af detsamma har. Denna inkomst utgöres af hyresafgifterna. Och dessa må väl icke bli lägre om räntan tillfälligtvis stiger. Visade med en klick på skottska banksystemet och . sammanhang dermed alstrad välmäga i Skottand, hvilka välgörande följder räntans frihet der utöfvat. Om det ej vore möjligt att få genomdrifvet mer än den andra delen af förslaset, så ville talaren biträda äfven dem. Helst tock allmän ränteirihet. Räntan är icke priset på penningen, utan på nyttjanderätten till penningen. : Frågan har ett stort inflytande på hela vårt industriella och kommersiella lifs utvecking, och det vore fruktlöst att hoppas på nåson god reform i våra kreditlagar så framt nan icke i alla dermed sammanhängande ämnen, och främst i det här ifrågavarande, tillämpade sunda och rigtiga principer. Hr Odmansson instämde med motionären. Hr Hedman likaledes. Hr Rooth vore likaledes af samma åsigt som motionären. De skäl hr Rydin framfört hade många gånger förut blifvit förebragta af motarne till fri ränta. Hr Rydins vanliga benksamhet i vigtiga reformfrågor gjorde att han säg spöken midt på ljusa dagen. Hr Wallenberg förklarade än en gång, att han insåge det klokast, att ansluta sig till den anIra delen af motionärens förslag, för att dock nå något. Hr Rydin tycktes utgå från det Att. hvarie facstiohetspgrra. nm muntin vc