INTET NAMN. Ar WiLKIE COLLINS. Sängkammaren var icke stor, och töblerna tunga och gammalmodiga men bevis på Megdalens mauurliga och bildade smak visade sig öfvera!lt i de små för-köningar com lifvade och prydde rummet. Do ten af torkade rosenblad kändes svag och ljuf. Mrs Lecount rynkade både panna och näsa och slog upp fönstret. SUsech! sade honr, garde af dygdig harm — hela atmosfer är genomträngd af bedrägeri! Hon satte sig nära in:il fön-tret. Garderoben befann sig på motsatta väggen och sängen stod på högra sidan om horom. cÖppna garderoben, mr Noel4, sade hon. Jag skall ej sjelf gå nära den, eller röra vid något i den. Tag fram klädningarne med edra egna händer och lägg dem på bädden. Tag ut en om sender, tills jag ber er hålla upp. Han lydde henne. Jag skall göra det så godt jag kan, sade han. Mina händer äro kalla, och jag känner mig så tung i hufvudet som om jag vore på väg att somna. De klädn ngar som funnos alt taga fram voro icke många. Magdalen hade tagit med sig några. Sedan han hade !egt två på bädden, måste han söka längst in i garde roben, innan han kunde finna den tredje. Då han visade den, gaf honom mrs Lecount ett tecken att stanna. Målet var iedan vunnet, han hade funnit den bruna alpakeklädningen. Lägg den på sängen, sirX, sade mrs Lecount. CNi kan nedomkring den se en dubbel garnering. Lyft upp den öfre af dessa och följ den nedre med finorarne, tum för tam m ni komuv täile der det