Rältegångsoch Polissaker. Undersökning angående eldsvådan å Lilla Jössingen. Natten till den 25 sistlidne Oktober nedbrann å Lilla Essingen, såsom vi ien notis förut meddelat, en af fabrikören H. Wesche från Danmark derstädes nyanlagd tabrik. Elden, som utbröt i sjelfva boningshuset, grep så hastigt omkring sig, att detta med all deri befintlig lös: egendom på en kort stund blef lågornas rof, Äfven tvenne i hr Wesches tjenst varande personers, inspektoren Malmströms och pigan Kristina Larssons, tillhörigheter uppbrunno, och hr Malmström kom med nöd undan. Utom lösegendomen har hr Wesche uppgifvit att han vid olyckstillfället äfven förlorade 1400 rår i reda penningar, hvilka han hade förvarade i en chiffonier, äfvensom en portemonnaie med penningar uti. Nästan ingenting blef räddadt undan elden. Hr Wesche hade boningshuset brandförsäkradt i Skandia för 15,000 rdr, och den vid eldsvådan förstörda lösegendomen likaledes försäkrad i samma bolag för ett belopp af omkring 16,000 rdr. Bland andra poster upptages i den al hr Wesche till bolaget lemnade uppgift om sin förlust följande: i förmaket befintlig lösegendom 3652 rdr; i salen 1636 rdr; i barnkammaren 698 rdr; i sängkammaren 1829 rdr, o. s. v. Af sistnämnda belopp är för i rummet befintliga sängkläder upptagen en summa af 1200 rdr rmt. Så väl assuransbeloppen, hvilka Skandiabolaget ansett alltför högt tilltagna, som åtskilliga omständigheter, som stå i samband med eldsvådan, har föranledt bolagets verkställande direktör, vice häradshöfding Dufva att påyrka en när mare utredning af orsaken till eldsvådan. Åtskilliga förhör hafva blifvit hållna i poliskammaren härom, men hittills har ingen säker ledning för omdömet vunnits i berörde afseende. De vigtigaste upplysningarne äro förenämnda Malmströms och Kristina Larssons, hvilka äro sinsemellan mycket stridiga. Pigan Kristina Larsson har berättat: Qvällen före eldsvådan omkring kl. 9 hade hr och fru Wesche passerat genom pigkammaren, der Larsson befann sig, in i sängkammaren. Larsson hade varit sysselsatt med att sköta om och söfva herrskapets lilla barn. Sedan detta var gjordt, gick Larsson in i sängkammaren med barnet, som hon lade i sängen, hvarefter hon åter begaf sig tillbaka in i sitt rum, blåste ut ljuset och lade sig. Längre fram på natten mot 3-tiden väcktes hon af ett sprakande, och då hon härvid skyndade ut, fick hon se trappan upp till öfre våningen, der inspektor Malmström hade sitt rum, i låga. Hon rusade då in till herrskapet, hvilket hon fann sofvande, samt ropade att elden var lös, då hr Wesche först kastade sig ur sängen, hvarvid han syntes liksom illamående och stönade. Frun, som var mera hårdsöfd, vaknade ej straxt, hvarföre Larsson ropade ännu en gång att de för Guds skull måtte rädda sig, ty elden var öfver dem. Sedan hon derpå sett att hr Wesche kommit till full besinning och att frun vaknat, sprang hon tillbaka för att begifva sig genom köket för att ropa på hr Malmström och väcka folket i fabriksbyggnaden, då hon hörde Malmström från öfre våningen ropa på hjelp och bedja om en stege för att rädda sig. Larsson, som blifvit hörd flera gånger, har i så måtto ändrat sin först hafda uppgift, att hr Wesche skulle sofvit då hon inkom samt ropade att elden var. lös, derhän, att hon sedermera sagt sig ej veta om hr Wesche sof, ty genast som Larsson tog i dörren och tillropade honom, hade han kastat sig ur sängen, tilläggande Larsson likväl, att hr Wesche är mycket lössöfd, så att han plägat vakna blott hon tog i låset. Huruvida Larsson skrek och ropade på NER under det hon sprang genom rummen in till herrskapet, eller om detta skedde först då hon inkom i sängkammaren, har hon ej förmått erinra sig. Häremot strider inspektor Malmströms berättelse i väsendtliga delar; ty först och främst har han uppgifvit, och flera gånger derom hörd vidbl fvit, att då han blef varse Larsson och ropade på hjelp, hade hon synts liksom okunnig om att elden var utbruten, ehuru hon, enligt sin egen uppgift, då redan skulle varit inne hos herrskaet i sängkammaren. Hon hade nemligen skrikit till Malmström tillbaka: Kors i Jesu namn, hvad står på? Vet ej Kristintatt elden är lös ?4 hade då Malmström frågat, hvarpå något svar ytterligare följt, som skulle antydt att hon fortfarande låtsade okunnighet härom. Malmström har vidare upplyst att Larsson, som jemnt och ständigt förut jagat på hr Wesche och under samtal med Malmström yttrat sin obe låtenhet samt före eldsvådan tagit tjenst på annat ställe, efter eldsvådan åter inträdt i herrskapet Wesches tjenst, sedan hon återlemnat städseln till den fru, till hvilken hon skulle flytta. Härtill har Larsson genmält, att orsaken dertill varit den, att hon tyckt synd om fru Wesche, somm beklagat sig för Larsson och önskat att hon skulle qvarstanna hos henne i hennes stora olycka. Lirsson nekade i början att om ht Wesche hafva rällt ohöfviska yttranden till Malmström och kalat Wesche en YskojareX, men konfronterad med Mz:lmström vid sednaste förhöret medgaf hon att non mången gång varit utledsen vid ten svåra jenst hon haft, samt också låtit undfalla sig: aut hon tyckte det vara svårt att tjena hos en person, som alla ansågo för en skoiste. Hvad nginge hennes rop till Malmström : Kors i Jesu annan, hvad står på, har hon bestridt sig hafva sagt detta. Spord öfver sin tanke om orsaken till eldsvåJen, har Larsson förmenat att den troligen härledt sig från strykugnen. Qvällen fereeldsvådan hade nemligen hon och frun Varit sysselsatta med strykning. Detta motsäges åter af Malmström: Il arttrolen krm Htnlvet att hans ofta brinn. ih