INTET NAMN WILKIE COLLINS. Tjugonie; ingentiag syntes till efter det sjunde fartyget. Minutvisaren skred fram öfver halfva sista minuten och ännu syntes endast ett hvitt töcken på det svällande hafvet. Utan att röra hufvudet från fönstret, tog hon flaskan med sin ena hand och höjde sin andra, i hvilken hon höll klockan. Medan sekunderna snabbt följde hvarandra, flyttades henaes blickar, lika hastigt som de, från klockan till hafvet, från hafvet till klockan — för sista gången till hafvet — och sågo det åttonde skeppet. Lif! I sista ögonblieket således, lif! Hon rörde sig icke, hon talade icke. Döden tycktes redan hafva gripit heunes tanke, hennes känsla. Mekaniskt satte hen ifrån sig flaskan i fönstret och betraktade liksom i en dröm hur skeppet stilla halkade fram på sin tysta väg, det gled fram tills det smälte bort i fjerran, tills det försvara i dimman. : Den pgrufliga spänningen i hennes själ g: f vika då lifvets budskap hede gått borbur hennes åsyn. Försynen?4 hviskade hon sakta för sig sjelf. Eller slumpen ? Hennes ögon slöto sig, hennes hufvud sjönk tillbaka mot fönsterposten. Då hon åler kom till besinning lyste morgonsok un varmt på hennes ansigte, den blå himlen såg ned på henne, hafvet var liksom guld. ) Se A. B. n:r 154, 155, 157—159, 161—164, 166-—175, 177, 179, 181—184, 186, 188, 189, 191—194, 196—212, 214—216, 218, 220, 222, 225, 226, 228, 232—234, 239—241, 245, 27, 249 och 251. ;