Hon afvisade mannen, hvilken hon på rösten igen: kände såsom en hos hr Andersson anställd bod: betjent. På nyårsaftonen inställde sig derefter en maskerad person, hvilken hon på växten och hållningen tyckte sig igenkänna såsom den förälskade hr Andersson sjelf. Denne lemnade henne ett bref, hvari en nyårsgåfva skulle vara förvarad; men icke Ske nyfiken på att efterse innehållet, alldenstund det kom från en rson som hon ej kunde lida, lade hon brefvet 1 en byrålåda, i afsigt att återsända det. Det blef likväl bortglömdt i lådan. — I Februari månad emottog, som sagdt, Hanna Dahlström åter ett bref från Andersson. Han talade deri om sin kärlek och öfvergick sedermera till det bref han nyårsaftonen sändt och benämnde det en dårskap. Hanna Dahlström förstod dock ej hvad han dermed menade. Lika litet kunde hon vid ett sednare muntligt samtal fatta meningen med en af honom framställd fråga, om det small bra? Hon svarade emellertid derpå nekande, hvarefter han tillade: Nå, då det icke small, har ju ingen skada skett! Först d. 18 Oktober fick hon förklaring på den afdankade älskarens ord. Hon återfann nemlioe tillfälligtvis i sina gömmor det länge glömda refvet. Se här skall ni få se, yttrade hon till en i rummet innevarande madam, hvilken briljant present jag fick af min så kallade fästman förliden nyårsafton. Som hon likväl ej ville bryta brefvet, enär hon ämnade sända detsamma tillbaka, tog hon cn pennknif och petade dermed ett litet hål på kuvertet. Hon såg då några sönderstötta glasbitar lysa igenom hålet. För att göra sig fullt säker på sin sak, tog hon en af de glänsande bitarne och tuggade derpå. Hon fann då att det verkligen var glas. Förargad öfver den hånande presenten, sträckte hon ut handen för att lägga bort brefvet, då detta plötsligt med en döfvande knall exploderade. Hanna Dahlström föll afsvimmad och blödande baklänges i kakelugnsvrån och den inne i rummet varande madammen skyndade genast efter olisen. Iskaren hade nemligen sändt den på en gång tillbedda och hatade väl icke guld och diamanter men ändock något ditåt — knallsilfver och glasbitar! ... Enligt den förmodan Hanna Dahlström i poliskammaren framställde hade Andersson skickat henne denna lilla helvetesmaskin, på det att densamma skulle explodera, medan hon som. efter hvad han väl visste, är mycket närsynt och derföre måste hålla ögonen nära intill hvad hon är sysselsatt med, öppnade förseglingen. Till all lycka skedde dock explosionen ej förr än hon redan aflägsnat brefvet från ögonen. Emellertid inträngde en mängd glasskärfvor både i hennes haka och näsa, samt äfven i det ena ögat, hvilket ännu deraf lider. Den föregående berättelsen är grundad på Hanna Deahlströms uppgifter i poliskammaren. Till polisförhöret i går hade Andersson insändt ett erkännande af att han verkligen sändt henne ett så beskaffadt bref. Han förklarade dock att det blott skett på skämt. Huru man HH skämt kän eken sig något dylikt återstår likväl att förklara. Isynnerhet tyckas de inlagda glasbi: tarne vittna om elakt uppsåt. Underligt nog var det att brefvet efter så lång tid skulle ren sitt gemena ändamål. Anderssonska kärleksbref torde emellertid för framtiden komma att undantränga de orsiniska bomberna. Målet förvisades tiil rådhusrätten och tillät poliskammaren att Andersson under tiden får vistas på fri fot. (Göt. P.) Lindesberg den 23 Oktober: Vid extra ting den 21 dennes erhöll smeden Strömberg från Bergshyttan, som efter uppkommen ordvexling ihjelslagit sin 24-årige son Karl Gustaf, sin dom, lydande på tre års straffarbete, hvarjemte han förpligtades att till den aflidnes enka och tvenne barn, det ena två år, det andra två månader, intill dess de blifvit arbetsföra, lemna ett årligt onderhåll af 150 rdr rmt.