ningar, utan 1 större trupp, som behotde ud! för att samlas från särskilda stationer på flera mils afständ. Hvad tullkammartörvaltningen beträffar, är det klart att, om denna: med sina vidlyftiga journalsföringar och mångfaldiga andra räkenskaper icke skötes! med ordning, kan den icke, i bredd med de löpande ärendena, bringas i vederbörligt skick med några timmars arbete. Befordringssystemet under nuvarande generaltulldirektören? klandras; och i sådant hänseende framdragas några exempel?. Då broschyrförfattaren sjelf (sid. 12) medgifver, att man i tur till befordran? bör ?vika för den större dugligheten?, väcker det någon förundran, att han i flera af de framdragna exemplen synes lägga så mycken vigt vid tjensteåldern. Individens rätt bör visserligen äfven i befordringsfrågor tagas i betraktande, men ännu mera statens rätt att å hvarje plats må anställas den som med skäl anses bäst kunna uppfylla tjenstens fordringar. 1 omdömet härom kunna förekomma olika meningar; men deraf följer icke, att den afgörande rösten ej varit grundad på en oväldig oeh samvetsgran pröfning. De speciella anmärkningarne påkalla emellertid några erinringar: Kustchefen Hedenstjerna (sid. 13) var redan af förre generaltulldirektören förordnad till bestridande af tullförvaltaretjensten i Åhus. Han utnämndes till tjensten först sedan han genom denna sin tjenstgöring visat sig dertill fullt duglig. Förtroendet har han äfven sedermera berömligen rättvisat. Utnämningen af nederlags-inspektor i Göteborg (samma sida) bör ej tillskrifvas generaltullstyrelsen, som det ej tillhörer att tillsätta denna tjenst. Den till kammarskrifvare i Norrköping den 3 November 1859 utnämnde kammarskrilvaren Lutti (sid. 14) hade under 3 föregående år efter flerfaldiga förordnanden med loford bestridt ordinarie tjenst dels såsom kammarskrifvare, dels som öfveruppsyningsman. Med hvad fog kan det då sägas, att om hans duglighet någon ej hunnit förvissa sig.? Genom e. 0. kammarskrifvaren Eneroths befordran till öfveruppsyningsman vid tullbevakningen i Stockholm (s. s.) afsågs behofvet att inom denna tjenstegrad här, såsom förut på andra ställen, i och för visitationsförrättningar å ankommande ångbåtar och främmande fartyg hafva en examinerad erson med språkkunskap. Inrättandet år 1858 af uppsyningsmanstjensten i Engelholm (sid. 15) var ound gängligen föranledd af K. M:ts året förut fattade beslut, hvarigenom staden erhöll partiel stapelstadsrätt eller tillåtelse till direkt varuinförtullning. Då det sedermera visade sig, att denna rättighet icke begagnades, blef tjensten ställd till indragning; och Hörlins befordran derifrån till närmast högre grad hade således sin grund ej blott i det särdeles hedrande vitsord, som han af sina förmän förvärfvat, utan äfven i den förpligtelse styrelsen eger att bespara utgifter å indragningsstaten, då sådant finnes lämpligt. Att Reetz (sid. 16), som varit tjenstgörande i K. M:ts kansli och under mer än 10 är tidtals efter förordnanden bestridt registratorsoch revisorstjenster samt flera gånger bokhållaretjenst i packhuset, der han Jär 1556 anställdes som ordinarie kammarskrilvare, från kammarsknrifvare i revisionsI kontoret, dit han sedermera 1559 förflyttaIdes, 3 är sednare befordrades till bokhållare vid packhusinspektionen, bör väl ej anses så oerhördt. Uppgiften, att den kammarskrifvaretjenst hvarifrån han gick ej var vid hans tillträde anslagen ledig, är osann. I broschyren framställes vidare (sid. 16) anmärkning deremot att då någon tullverkets tjensteman, som är i gunst hos chefen, men icke kuunat komma ur de lägre graderna, blifvit gammal och snart inträder 1 pensionsåldern, betordras han till en högre tjenstegrad, för erhållande at större pension, och såsom exempel uppgilvas (sid. 17 loch 18) Holmström, Wibom och Lundberg. IDet kan väl icke med något skäl sägas, aut desse genom utnämningen till revisorer avancerade till thögre lönegrad, då HolmIström, innan han blef tullinspektor, inneIhafti enahanda revisorssyssla, Wibom var I tullfiskal och Lundberg kontrollör i StockI holms packhus, till hvilken befattning han befordrats från kammarskrifvare och bokhållare. Det är sannt, att vid utnämningen i Holmström innehade 59, Wibom 61 och