-.STOCEHOLM den 20 Okt. De sednaste telegrammerna från Paris synas tillkännagifva, att kejsaren, döf förlta:liens och Europas Önskmogar, beslutat sig för bibehållandet ännu en tid af detta civil prestvälde i Rom, hvilket redan länge af det sunda förnuftet ej mindre än af en nyväckt nat.onalitets intresse varit utdömdt. De emot Italien vänligt s nnade och i allmänhet jemförelsevis liberala medlemmarne af kabiovettet, säsom Thouvenel, Persigny m. fl. ha afgått för att emna rum åt en reaktionär uppsättning. Huru länge ett dyhkt trotsande at det intelligenta Frankrikes opinion och af Italiens högt uttelade rättmätiga anspråk må kunna fortsättas, är svårt att på förhand beräkna. Visst är, alt beslutet iunebär på en gång en indirekt förnekelse af dena princip, som påstås utgöra srunden tll hans eget välde cch ett uppenbart våidförande af det romerska folkets rätt och oförtvöligt uttalade vilja; hvilket sednare en af hans egua ministrar, hr Billault inför lagsiiftande kåren äfven nödgades erkänna Och det är detta understöd aftrup per, gifvet åt en tron, hvilken i samma ögonblick de främmande bajonetter, hvilka upprätthålla densamma, uvdandroges, skal!e ramla öfverända, som åt den franske sjelfherrskarens italienska politik gifver en ka rakter af godtyckligt våld, som tillbakavisandet af flåliens anspråk på Rom i och för sig icke ensamt deråt kunde gifva. Det är ock ur denna synpunkt som Frankrikes liberala press nu börjat uppfatta frågan, och vi meddela här hvad derom yttras i en artikel öfver detta ämne ur Journal des Debats. Påfvedömet och Italien tvista om besittningen af Rom, och franska regeringen, som skall afkucna utslaget, gör alldeles som Salomo och säger: romerska folket må skäras i två delar. I afseende på den politiska autonomien må det tillhöra påfven; å andra sidan må det i afseende på sina komunala rättigheter tillhöra Italien. Påfven svarade: Jag går in deruppå; barnet är min egendom. Det hade till Och ned flera systrar, som kallades Emilien, Markerna, Umbrien, och hvilka kastat sig i armarna på en annan moder, Må denna till em början ge mig dem tillbaka, så skall jag sedan tänka på saken. Skell nu väl Italien säga på samma sätt som modren i bibeln: Förr än att se mitt barn skuret i två stycken vill jag hellre låta påfven behålla hela kroppen ostyckaa?. Visserligen icke, ty här är ej såsom i bibeln fråga om ett lefvande barn, utan om ett dödt. Det är ett folk, beröfvadt hela sin politiska tillvaro, som de båda mödrarne tvista om. Tillhör Rom nu verkligen påfven, eller tillhör det Italien? Påfven och Italien åberopa här båda samma motiv, nemligen nödvändigheten. Båda två förklara, ait Rom är alldeles oundgängligt för deras oberoende, deras säkerhet, deras storhet. Det är på grund af sina respektiva och stridiga intressen som de göra anspråk på samma stad. Påfven vägrar att gå in på någon slags kompromiss. Italien erbjuder sig att hålla katolicismen skadeslös. Hvilketdera af dessa tvenne intressen, som korsa hvarandra, skall väl nu få öfverhanden? Franska officiella handlingar, såväl de af kejsaren sjelf redigerade, som de, hvilka voteras af senaten och lagstiftande kåren, synas vilja låta de båda mtressena väga jemnt emot hvarandra. Emellan dessa båda intressen ställer sig nu romerska folkets rätt. Det katolska intresset och det italienska intresset kunna båda i mer eller mindre mån vara föremål för tvist; romerska folkets rätt kan det icke: Man kan misskänna denna rätt, men man kan ej förneka den; man kan våldföra den, men man kan ej tillintetgöra den. Det är hvarken uti det katolska intresset eller uti det italienska intresset, utan i romarnes rätt som man har alt söka frågans hufvudpunkt, hvilken står öfver all slags diskussion. Må hvar och en efter behag råda romarne att frivilligt förblifva påfvens undersåter, säga dem att de genom fördragandet af detta ok göra katolicismen en tjenst och att de böra skatta sig särdeles lyckliga att sålunda få uppolfra sig för kyrkas fördelar och beqvämlighet — obestridligt blir det i alla fall att men genom ett slikt offirande emot deras vilja begår en mättviso. Ceh det är just deita, som italienarne borde oupphörligt och uteslutande upprepa. Det är verkligen förvånunde att de med sin erkända klokhet ha den oskiekligheten att försvaga sin sak med att åberopa intressen, då de blott behölde äderopa rätten, som är på deras sida. Om Rom skall tillhöra andra än romarne, hvarföre skulle det ej likaväl kunna vara dens egendom, hvilken är i besittning deraf, som dens, hviken gör avspråk derpå? Italienarde skulle på en gåvg underirycka alla jnvändniovgar, om de inskrävkte sig till att helt enkelt säga att Rom tillhör romarne. De borde ovppbörligt erinra derom att då man har för sig en rätt, så her man ingenting annat att göra än att respektera densamma. Och Frankrike, som genom ministern Billanlts mun och genom brefvet al den 20 Moj erkäoner romarnes rätt, kan ej kränka densamma för beständigt, och det är i och med erkännendet af denna selltför