något annat område; ty han möter på sina vandringar ej endast enskilda nya vår-blommor af underbar skapnad och underbar doft, utan hela underbara väår-verldar. Till dessa verl dars blott ungefärliga omförmälande åter mäste han, enligt Jean Paul, såväl sje!f ego ett poetiskt sinne, som ock vara i stånd att hemta bilder ur hela den vida konstoch diktare-litteraturen. Genom intet slags grubbel öfver matematikens djupa schakt-gångar hafva flera menniskor läst förståndet af sig, eller åtminstone blifvit förstenade och tillslutna för det ung.domligt glada, poetiskt sköna lifvets herrlighet, än just de, som fångat sig sjelfva i de tonkonstnärliga snarornas kanonoch fugafabrikationer,samt de invecklade så kallade dubbla kontrapunkterna. Ty de musiker, hvilka till sin lefnads mål valt äflandet efter lärda harmoniska härmningar, likna, iförbigående sagdt, i lika hög grad som andra förlästa räknemästare de i Galiziens djupa saltgrufvor nedsänkta bästarne, hvilka vanligtvis aldrig mera dragas upp igen, för att ånyo i naturlig lefnadsfröjd trusta på gröna ängar. De lefva och dö oftast inunder jorden, undanryckta naturens sannskyldiga fägring, utan tillfälle att värma sig vid strålarne ifrån Helios majestätiska fyrspann. Men ej nog dermed att vidsträckt musikaliska områden verkligen finnas till, like säkert som Amerika fanns till redan länge innan det Supptäcktest; den tid är äfven icke mera aflägsen, då all vanlig humanistisk bildning skall framstå ofullständig, såvida den ej jemväl omfattar ett någorlunda redigt vetande inom tonkonstens verld. Då skall allmänt frågas: Hvarest inhemta de nödvändigaste begreppen, som utgöra en så afgjord del af framtidens allmänna bildning? Kunna de törhända, liksom fordom, uppspåras endast i obehöfligt långa, ej sällan högst tråkigt idisslande och på utländska språk affattade skrifter? Frågan är redan besvarad med nej! Vi ega numera sjelfva på svenska en bok. som ställer den bildade läsaren så till sägandes på altanen af en förtjenstfullt arbetad rundmålning, der hvem som helst kan skåda sig vidt omkring, nära och fjerran, åt alla sidor samt, vid blott halfvägs god fattningsförmåga, om tonkonstens utveckling och om dess store män få veta mycket, bestämdt allt det vigtigaste. Med ardelet nöje helsas ur den svenska musikaliska vetenskaplighetens lilla men likväl lefvande läger Wi. Baucks handbok i musikens historia. En hvar, som begriper hvad det vill säga att skrifva en dylik bok, skulle gerna vilja hafva skrifvit den sjelf. Författaren förstår nog dessa ord och deras djupare betydelse; men väl vore om allmänheten tillika begrepe huru många förstudier, hvilken möda och hvilken tid af en kort menniskolefnad författaren deruti nedlagt. Personlig bekantskap förbjuder referenten att här uppträda såsom svängare af det ezentliga, hela föremålet i välluktsångor insvepande recensent-rökelsekaret. Men det behöfves ock icke, ty skriften talar allrabäst för sig sjelf. Den skall sprida mycken klarhet i ej få delar af det musikaliska vetandet och derjemte alstra värma för saken; äfven om den, såsom allt menniskoverk, skulle vara behäftad med små solfläckar. Som lärlingar, säger Oehlenschläger, stå vi alla omkring det sannas och skönas eviga ideal. En hvar modellerar i jordlera sin basrelief efter sin ståndpunkt. Detta är sannt, och just företrädesvis i smakens verld sticker ofta det ena tidskiftet starren på det andra; hvarföre ock i Vorschule der Estetik påstås, att en fullgiltig recension af en bok egentligen icke kan skrifvas förr än 25 år efter verkets ut gifvande. Men ifrån referentens och man kan väl säga hela Sverges estetiska ståndpunkt lyckönskas hr Bauck uppriktigt och deltagande till den af honom modellerade basreliefent, som nog skall trotsa ett och annat tidskifte. Stilen är vårdad, oftast skön, och höjer sig till och med ej sällan till ett äkta poetiskt språk. Ingen svensk torde hafva skrifvit ifrågavarande bok, enligt dess plan, bättre, än den man som dermed uppträdt. Abraham Mankell.