EONGL. TEATERN. MIl Eneqvist-Biondini föredrog i förgår af ton åter å kongl. teatern tvenne arier, hvar af den ena af J. J. Masset, benämnd ?Lc refrain du pays, hvartill ackompagnemente utfördes å piano och det obligata oboepar tiet gafs af hr Lunow, var en komposition hvars inre sammanbang och landtliga be tydelse, man icke hade så lätt att komma underfund med efter det första åhörandet. samt den andra, en aria ur Verdis Traviata, skrifven i det manår, som tyckes vara gemensamt för denne kompositörs sopran-arier, gafs med ackompagnaement af orkester. MII Eneqvist hade emellertid till. fälle att i båda arierna utveckla den smak, säkerhet och lysande bravur, som utmärkte hennes föredrag förra gången, sawt blef äfven nu lifligt applåderad och tvenne gånger framropad efter hvardera nummern. Emellan sångstyckena utfördes af hofkapellet scherzot i Mendelssohns A-moll symfoni och före den lilla konserten gafs CElfjungfrun, hvari den förträffliga musik, blandad med folkmelodier, som Kuhlau satt till detta stycke så ypperligt motsvarar och afspeglar den varma romantiska kolorit, som Heiberg förlänat det dramatiska stoffet. I det för öfrigt i många hänseenden förtjenstfulla utförandet skulle man dock önskat en djupare uppfattning at den poetiska och mystiska gammaldags anda som genomgår hela stycket. Sedan fru Bock icke längre utför den gamla bondqvinnan i Tryggevelde härad rol, är hr Almlöf såsom Christian IV utan tvifvel den ende, som förmår rätt uppehålla detta element. — På Kongl. teatern gafs i går afton 4Wilhelm Tell4, hvari hr Stenhammar för första gången utförde Arnold Melchtals roll. Hr Stenhammars tenor har en särdeles egendomlig timbre; den är mäktig ef ganska höga toner och eger derjemte en viss genomträngande styrka, hvilket flerstädes för: spordes i de större ensemblestyckena, men en synes ännu icke hafva tillvunnit sig erforderlig lätthet att fritt utströmma och understundom förefaller det som om en hämmande sourdin sute i sjelfva strupen, hindrande och nedstämmande tonens kraft och klarhet. Då emellertid vid ett första uppträdande i ett så maktpåliggande parti många biomständigheter oroande kunna inverka, är det möjligt att mycket härutinnan kan förändras och afhbjelpas vid kommande representationer. Vid sjelfva den dramatiska uppfattningen skulle vi vilja anmärka att Arnold Melchthai, ehuru svärmiskt stämd af sin kärlek till Mathilda, icke får låta denna sin känsla urarta till en modern hypersentimental blödighet utan kraft och hållning, då Arnold Nelchthal såväl i verkligheten som i operan framstår såsom en handlingens man när det gäller. Bäst lyckades hr Stenhammar utan tvifvel i den vackra duetten i andra akten emellan Melchtal och Mathilda, hvari han ådagalade både känsla och sannt musikaliskt sinne. Hr Stenhammar uppmuntrades med många applåder och framropningar. Operans öfriga hufvudpartier uppbäras förtjenstfullt och de stora effektfulla körerna gingo ganska väl. Salongen var fullsatt.