visade sig hylla till och med mera radikalt 4 frisinnede åsigter än komitn. Men just!i denna i hög grad betecknande företeelse, ; som ojäfaktigt påvisade att kollegium insåg vigten och den oafvisliga nödvändigbeten af 1 en fullständig reforms genomförande, försatte : emellertid regeringen, eller om man så vill 5 ecklesiastikministern, i en svår dilemma, då :t författningen ändtligen definitift skulle expe-!s dieras. CE Det är otvifvelaktigt att det högvördiga : ståndet i sitt ianersta djupt ogillade och 7 fortfarande ogillar hela reformen, och att!, eftergiften, då den gjordes, motiverades af; den tvingande nödvändigheten och af den ; allmänna opinionens påtryckning. Också ur-i aktlät icke det högvördiga ståndet vid sist-! lidne riksmöte att, då den underdåniga skrifH velsen, som innefattade ett godkännande af1 de uppgjorda grunderna för reformen, tilll K. M:t insändes, beledsaga den med en säri w skild underd. skrifvelse, upptagande i hvilka delar presteståndet icke kunde instämma i i det af de öfriga riksstånden fattade beslutet. !, Det djupa missnöjet var dock inbäddadt i de mest underdåniga fraser, men vinkar före( kommo dock om de faror, zom hotade statskyrkan, hvarpå samhället och äfven tronen hade sitt säkraste stöd. I Vare sig att detta ordande ensamt gjorde 1 behörig verkan, eller att dertill äfven kom I erinringen dels om det högvördiga ståndets 1 städse visade redobogenhet att tillmötesgå ! regeringens önskningar i alla ömtåliga frå-!! gor, och dels om nyttan för framtiden af att icke i alla punkter af reformen göra det andliga ståndet emot — nog af, i en ganska vigtig principfråga, äfvensom i en annan ! ingalunda ovigtig detaljfråga fattade rege-1 ringen sådana beslåt, att det högvördiga!, ståndets tacksamhet derigenom bör kunna; påräknas. t För den antydda principfrågans afgörande, å sätt som sedermera skedde, hade komiten! både välvilligt och fintligt kommit regerin-; gen och presteståndet till hjelp. i Se här huru dermed förbåller sig! I andra punkten af de antagna grunderna I för ordnandet af presterskapets afiöning fö-1 rekom: presterskapets inkomster böra, utan 7 att ingå till statsverket, i annan ordning än . omedelbart ur den enskilde medborgarens sg händer, komma presterskapet till godo.? — lg I nionde punkten förekom vidare: prester8 skapets löner beräknas uti en eller flera afll de räntepersedlar, eom, enligt grunderna för ränteförenklingen, äro för hvarje län be-! stämda; dock att endast en mindre del må 4 beräknas i penningar. Persedlarne utgå efter I tioårig medelmarkegång, der ej deras leveif r MRC br rt rä rerande till större eller mindre delin natura kan varda , med afseende på särskilda förhållanden, af nämnden föreslaget och efil Kongl. Maj:t medgifvet.? : På samma gång komiterade i sina motivere till författningsförslaget erinrade att persed-ik larnes leverering in natura stridde emot den c i andra punkten (se här ofvan) uttalade l d F e s ä grundsats, antörde komiterade äfven att genom den lydelse, nionde punkten (se här ofvan) erhållit, frågan hurnvida leverering in natura skulle ega rum icke vidare var öppen, s utan endast under hvilka vilkor den skulle jä tillåtas; och som en sådan leverering, hvarvid den ene efter den andre af församlingens medlemmar aflemnar sitt sädeslass i prest-!n gården, der uppbörden till kostnaders undis vikande måste försiggå, skulle tillintetgöra l: den antagna grundsatsen att skilja presten från ell befattning med intägten af presträtv tigheterna, dem han icke vidare borde få yv ur den enskilde medborgarens händer emottaga?, 1 a så hemställde komiterade att tillåtelse der-; till så sällan som möjligt och endast underty särdelestvingande omständigheter måtte medla delas.? n I öfverensstämmelse härmed hade ock komiterade uppgjort författningsförslaget. Menin derigenom — och på ett ganska fintligt sätt! räckte komiterade också en hjelpsam hand till pre1 a sterskapet i och för bibehållandet just af den mest i; odiösa delen af presterskapets aflöning, — den io som hittills förnämligast bidragit till att framIf; kalla tvister emellan löntagarne och löngifvarne. : g Kammarkollegium har dock i sitt utlåtande 7 öfver berörde fråga, genom en grundlig ar-(! gumentation, gått komiterade hårdt på lifveti(; och äfven fullständigt ådagalagt att komitån gjort sig skyldig till en uppenbar misstyd-j; ning af det i verkligheten alls icke dunklay eller tvetydiga uttrycket i den nionde punktf; ten, rörande naturaliseringen. I Med tillkomsten af det ifrågavarande ut-!; trycket i nionde punkten uppiyste nemligenn kammarkollegium förhållandet vara sådant: Att rikets ständer uti deras underdåniga skriftf velse den 6 Juli 1857, n:o 88, ibland andra grunder för presterskapets lönereglering, äfven upp-!v togo att lönerne, beräknade uti en eller flera af de för hvarje län vid ränteförenklingen bestämda persedlar, skulle utgå efter tioårig medelmarkegång ; N Att detta stadgande, enligt det Kongl. Maj:ts fi proposition den 4 November 1859, n:o 46, bifoade statsrädsprotokoil af samma dag, såsom oren lyda, syntes tara i alla afseenden riktigt till sin grund; dock torde, med afseende på den i vissa orter i! ännu svåra afsättning, böra åt den blifvande komiten lemnas öppet aft ytira sig, huruvida undantag ifrån gi den allmänna föreskriften, om spanmåls lö.ande efter medelmarkegångspris, i något fall skäligen bör egarum j samt, i sådan händelse, öfcren att f reslå huru med 8 uppbörden af den in natura levererade spanmåler bör a tillgå ; REP Ått, ehuru häruti endast ömnämnes leverering ej af spanmål, 9:de punkten likväl erhållit en ly-; delse, som afser aflemnande in natura af alla persedlar utan undantag; i Att hos rikets ständer motion väckta, det spanmål icke finge utgå in natura, utan borde lösas IP med 7 enningar efter tio års medelmarkegångspris; n Att, enligt allmänna besvärsoch ekonomifö utskottets betänkande den 27 Mars 1860, n:o 61, K det nu ifrågavarande tillägget vid rikets ständers ofvanberörde förslag af 1857 ansetts, på de i statsrådsprotokoltet anförda skäl, vara välbetänkt, hvarföre utskottet tillstyrkt bifall till 9:de punkIa ten; och 1ö Att detta, på sätt utskottets sednare betänkande ,;j den 10 Augusti 1860, n:o 148, innehåller, blifvit fr af rik tänder godkändt, i enlighet hvarmed 7 RA KR RA RR RA a NR RA RAR