egnades prinsen den hyllning som man visste vära behsglig för fadren och som äfven form,. Utrikes ifrån kommo den ånga resa: de af namn och rang till å lifliga Helsingborg. Hertigen af Berry var en bland de gäster som visades synnerlig uppmärksamhet. Vid sin ankomst Gen 29 Sept. mottogs han vid bryggan af förste hofmarskaiken, friherre Munck med hela bofstaten och af vice landshöfdinigen, grefve Gyllenborg; på torget var )hay formerad af garnisonen. ÅAtföljd afförste hofmarskalken fördes hertigen en timma. jefter sin ankomst i en af de kungliga vaginarne till det bus, der D. M. bodde och emottogs vid porten af hela hofstaten och i dörren till konungens kabinett af H. M. sjell, som presenterade sin gäst för drottningen och för sin unge son, samt lät dagen efter tillställa en praktfull dejeuner på Ramlösa. — Då engelsmännen tagit danska flotten. seglade hela eskadern, öfver 400 segel stark, transportfartygen inberäknade, den 22 Oktober under det vackraste väder förbi Helsingborg. Så snart engelska amiralskeppet kom midt för det hus der konungen bodde, började det salutera, hvarefter de öfriga ör logsfartygen fortsatte saluten. Då denna började, begaf konungen sig till hamnen och hade vid sidan af sig sin unge son, som beiraktade skådespelet med den barnsliga nyfikenhetens blickar, utan attkunna ännu förstå betydelsen af detsamma. Engelska amiralen Gambier och generalen, lord Catheart kommo i land med svit för att uppvakta konungen ooh blefvo inbjudna af H. M. till en dejeuner, der konungens och drottningens af England skålar föreslogos jemte engelska flottans och armåns samt engelska nationens välgång. Konungafamiljen, . som den 23 Sept. an kommit till Helsingborg, stannade der qvar till slutet af November, hvilket gaf provinsens invånare tillfälle att för majestätet personligen frambära sina iyckönskninger vid såväl korungens som kronprinsens födelsedagar, af hvilka den förre inträffade den 1 och den sednare den 9 November. — Från Lund ankom rektor för året, teologie pro fessorn Hylander, som fick nedlägga samtliga akademistatens ?brinnande vördnad? och förklara akademiens underdåniga nit för en stor och älskad konung?. , Året 1807 gick visserligen ned öfver bekymmer, men hoppet om bättre tider och tilgifvenheten för konungen och hans unge son tycktes vara särdeles lifliga, då universitetets målsman kunde bland annat säga att icke allenast fosterlandet i gemen, utan ock lärosätet i ynnerhet skördar de ljufvaste frukter under spiran af en regent, som är ett medel i Guds hand att försvara religionen, skydda råttvisan, hägna vetenskaperna och omfatta hvarje undersåte med all landsfaderlig vård och Oomsorg.? g IL. 1862 i September månad gick ett af de många ångfartyg, som nu dagligen fara i sundet, en morgon från Helsingborg. Det var en af dessa herrliga Septemberdagar, hvilka i norden breda ut öfver hela naturen en oändlig rikedom af skönhet; hafvet låg spegelklart och solstrålarne lekte på dess lanka yta; Selands yppiga bokskogarbura ännu hela irakten af sin rika fägrimg och från stranden midt emot låg den svenska staden amfiteatraliskt uppåt den vackra bergs kullen, på bvars spets den åldriga ruinen står som en utpost för hela trakten. Sundet var fullt af seglare, hvilka för slappa dukar gledo lingsamt fram i den sköna morgonstunden. Endast ångbåten rörde si lifligare och dess frustande eldhästar plöjde en bred fåra öfver sundet. På däcket stod en något äldre man af distingueradt utseende, hvars blickar länge voro fästade Jå den svenska kusten. Han bar civil drägt, endast mössan antydde en uniform, som tillhörde ett främmande land. Händelsen gjorde att vid sidan af honom stod en svensk, som likaledes betraktade kusten och snart voro de båda i ett lifligt samspråk. Samtalet fördes på tyska och då främlingen fick veta att hans sällskaj var svensk, började han genast att tala om Sverge och frågade om hvarjehanda förhål anden, samt tycktes med största intresst höra på alla de svar, som lemnades. Han underrättade sig om den indelta armen och om den var fortfarande organiserad på samma sätt som för 50 år sedan; äfven frågads han efter Mörnerska husarerna. Om landets förhållanden i öfrigt, dess åkerbruk, handel och annat dylikt hörde han med uppmärksamhet hvad svensken kade att säga; han tycktes intressera sig för allt — endast po litiska förhållanden undvek han helt och hållet. Under samtalets lopp kom han ati yttra sig på svenska språket och talade det så väl, alt svensken anmärkte, det man skulle tro att han vore infödd svensk. Vid dessa ord kom ett drag af djupt vemod ötver främlingens ansigte och han sade: Ja, min herre, jag är verkligen infödd svensk, Jag är född den 9 November 1799 på Stockholms slott. Min far hette Gustaf Adolf och min mor Fredrika Dorothea Wilhelmina. Nu vet ni hvem jeg är. Svensken tog vid dessa ord ofrivilligt ett steg tillbaka. tJag begår ingen olaglig handling, då jag samtalar med er, fortsatte prinren al Wasa, ty det var verkligen han. Då konung Öscar besteg mina förfäders tron, visade han den högsinthet att upphäfva den förordning, som vid straff af landsflykt förbjöd allt umgänge med medlemmar af vår t. Detta vackra drag ber djupt rört mitt sinne och jag förstår fullt att uppskatta det ädla i denna handling. Jag deremot är landsören se