sig kunna komma till rätta med blott en sådan, då dessutom en lektorstjenst i sagde språk finnes. Deremot har det omfattande arbete professorn i historien hittills haft sig I förelagdt, icke tillåtit honom att med tillräcklig omsorg egna sin tid åt fäderneslandets historia; och man har derför2 ansett det vara med universitetets och den fosterländska bildningers intresse mera öfverensstämmande att ersätta den ena ryska professionen med en i nordisk historia. FRANKRIKE. Bland yttranden, som förekomma i franska tidningarne om den romerska frågan, anse vi följande i Revue des deux Mondes förtjena meddelas: Det är för närvarande ej blott den svåraste af våra utländska angelägenheter; det är äfven, enligt vår tanke, den förnämsta och mest omfattande af våra inhemska. Alla medgifva att den nått en sådan mognad, att dess lösning ej längre kan på obestämd tid uppskjutas, utan att Frankrikes politik utsättes för den olyckligaste förlägenhet och en outhärdlig oreda. Det är i egenskap af en utländsk fråga den blifvit så brådskande; det är genom det inflytande, denna fråga, ifall den löses på ett visst sätt, torde komma att utöfva på religionens organisation för majoriteten af fransmän, som den blir en inhemsk fråga af fruktansvärd vigt. Se här huru frågan företer sig ur den utländska politikens synpunkt: Den hufvudstad, som Italien moraliskt gifvit sig sjelf genom sin historias traditioner, genom sin regerings och sitt parlaments invigning, genom sitt folks instinktmässiga känsla, genom sina revolutionära partiers häftiga otålighet, genom sina konservativa statsmäns lugna begrundande, denna hutvudstad, Rom, är miltäriskt undanhällen och på sätt och vis stulen från Italien af Frank-. rike. Skola vi stanna qvar i Rom, utan att bestämma något slut på vår ockupation, godtyekligt, obestämdt, eller skola vi lemna: den? Att stanna qvar i Rom är att hindra: Italien att konstituera sig och lefva i sin enhet, sitt oberoende, i den politiska form, det önskat gifva sig. Det är att bryta: mot våra mest högtidligt uttalade grundsat-: ser; detär att sätta den mest uppenbara intervention i verket, efter det vi bekänt noninterventionsprincipen; det är att förneka nationernas rätt att fritt besluta om de inre vilkoren för deras regering; efter att ha erkänt ett förenadt Italien under Victor Emanuel, förvägra vi det medlen till dess till varo. Att stanna qvar i Rom är ej blott att: sörhindra förverkligandet af Italiens enhet, det är att göra organisationen af och framgången för hvilken regelbunden regering som helst osäker och kanske omöjlig, det är att öfverlemna halfön åtrevolutionär jäsning och oroligheter. Att stanna qvari Rom är, med ett ord, att genom oredan i Halen öppna dörren för alla slags europeiska tillfälligheter, för de sympatiers undergång, som vi förvärfvat på halfön, för Österrikes offensiva återkomst och för dess inflytandes pånytt-; födelse, för en tilltagande ötvervigt för England i de södra provinserna — just det värsta, ty man kan ej inse hvad vi, så länge vår ockupation af Rom är ställd på obestämd tid, skulle kunna invända mot att engelsmännen draga fördel af den första förevändning, som erbjuder sig, att taga fast fot på Bicilien. Att sålunda stanna qvar i Rom är en lösning, om man så vill, men en lösning, som ståri strid mot våra grundsatser, beslår våra försäkringar om trohet med osanning, vederlägger 1859 års krig, desavouerar vårt efter hand skedda erkännande af de fakta, som detta krig framkallat, gör vårt eget verk om intet samt utsätter vår egen utländska politik för alla slags olägenheter och faror. TYSKLAND. Preussen, Då konung Wilhelm år 1853 öfvertog styrelsen, väntade alla, både folk och ministeren, att armebudgeten skulle blifva betydligt förminskad. Undervisningsministern klagade att han icke hade penningar till de nödvändigaste utgifter för lärda anstalter och folkundervisningen; finansministern bekräftade förhållandet. Större delen af den dryga skattbördan åtgick under djupaste fred till underhållet al en kasernerad armå på 132,000 man. Men man hoppades på en ny tera, sedan Wilhelm uppstigit på tronen, och sedan författningen, som tillförsäkrar nationen sjelfbeskattningsrätt, blifvit en lefvande verklighet. I stället för att dessa förhoppningar skulle gått i fullbordan, har landet öfverraskats med en Sermå-reorgunisationX, företagen alldeles på egen hand, utan kamrarnes hörande, genom hvilken armåns officersplatser fördubblats, och den stående hären förökats från 132 till 210,000 man. Den liberale ministeren Schwerin afskedas och en reaktionär ministere Heydt-Roon-Jagow kommer till stånd, med det uteslutande ändamålet att påtvinga folket Sreorganisationen4. Denna har icke kunnat företagas utan stora omkostnader, till hvilka riksdagen icke beviljat permanenta anslag; den kan ej heller genomföras ochi fortfarande bestå utan en betydligt förhöjd militärbudget. Ministeren iordrar nu 41 mill. thaler årligen i stället för 28 mill. till armåens underhåll. Deputeradekammaren, som ej vill ingå på dessa oerhörda fordringar, upplöses. Nya val utskrifvas, för hvilkas utfallande i ministeriel anda regeringen gör de största ansträngningar. Detta oaktadt blir icke en enda minister, koappt någon regeringskandidat, vald. Den sälunda tillkomna deputeradekammaren gör emellertid allt hvad den, utan att svika sin pligt mot författningen och nationen, kan göra, för att åstadkomma enighet mellan stadsmakterna. Den tillsätter en budgetskommission, som visserligen förklarar den olagliga armereorganisationen för ogiltig, men hkväl vill öka armebudgeten till 33 milloner thaler. Men regeringen vill ha allt eller intet. Då deputeradekammaren anser att ministören för de statsntoifter. som