sv ladimir, Martyrerna, Daccnanterna och dc gnostiska sångerna. Mäkta besynnerligt förefaller det rece. att förf. midt uppe i den lyriska diktningen syeselsätter sig med Stagneliu; som dramatiker (sid. 129—131). Men äfven åtskilliga andra misstag ha insmugit sig vid teckningen af denne skald. Såt. ex. är förf:s påstående att Stagnelii poesi i allmänhet är dunkel och otillgänglig till följd af hans gnosticism (sid. 127), och att han mer och mer insvepte sig i mysticismens dunkel (sid. 131), ingalunda obestridligt. Tvärtom utgöra de af gnosticism grumlade bland hans dikter ett fåtal i jemförelse med allt öfrigt af hvad han skrifvit; och det är äfvenså antagligt att hans växande förmåga att gifva sina ider ett klart och afrundadt uttryck slutligen skulle medfört den följd, att han genom den af inre nödvändighet tvungits att klara och omarbeta sjelfva innehållet för sin diktning och sålunda frigjort sig från det mystiska grubblets band. En ej mindre besynnerlig uppfattning röjer förf. när han säger att Stagnelius ?synger smukkest i Folkevisetonen?, och som bevis derpå anför — romansen ?Necken?. Få författare stå väl fjermare från folkvisan och folkdikten i allmänhet än Stagnelius, som redan blott genom sin diktion angifver sig tillhöra konstskalderna?; och romansen ?Necken?, fastän behandlande ett till folksägnen hörande ämne, lär väl svårligen kunna af någon anses som ?-jungen i folkvisetonen?. Böttiger omnämnes med loford; men den fosforistiske Anströg? förf. tillägger honom (sid. 141) torde blifva svår att upptäcka. Lika litet kan ref. gå in derpå atthan ?genom sin gråtmilda melankoli bragte poesien i fara? (sid. 142), Detta är åter en gammal förlegad jargon, som förf. med god smak för till torgs; och talet om Böttigers ?gree dende Imitatorer, t. ex. Ingelman?, är alldeles gripet ur luften. Den sistnämnde uppträdde redan före Böttiger som en renhårig Tegnårid, ehuru han sedan utbildade sig till större sjelfständighet, och han hade väl kunnat förtjena ett särskildt omnämnande jemte Assar Lindeblad. Dennes födelseår anges orätt till 1810 i stället för 1800. Förf. öfvergår derefter till romanen under denna period och behandlar hufvudsakligen mamsell Bremer, fruarna Knorring och Carlen samt Almqvist. Med vanlig inexactitude har förf. hitfört fru Carlen, som först upp trädde som författarinna i periodens begge sista år, men för öfrigt egentligen tillhör den följande. Utförligast skildrar förf., såsom vederbör, Almqvist, men också inrymmer han i denna skildring allt: romaner, dramer. poemer om hvartannat. Förf:s redogörelse för denne ovanlige man saknar ej skärpa i blicken och talang i travställningen, men det hade varit önskligt att granskaren litet mindre sysselsatt sig med honom sjelf och litet mer med hans skrifter. Nu affärdas på tem rader ett arbete sådant som Signora Luna, hvilket drama vid dess första framträdande (1835) af Atterbom förklarades för nästan det yppersta sorgespel svenska litteraturen kan uppvisa; och många af hans vigtigaste skrifter, Kapellet, Bröderna Godolphin m. fl., förbigås alldeles. Ktt och annat i sjelfva framställningen, särdeles hvad Delt går an? beträffar, hade ock förtjent närmare öfvertänkas innan det nedskrefs. Om Almqvist gäller kanske i högre grad än om någon annan af vår nyare litteraturs framstående personligheter, alt den litterära domen öfver honom af lätt förklarliga skäl ännv icke fallit; men säkert skall den, när den fälles, lyda mycket annorlunda än mången nu tror. Få författare ha också inlemnat så många och så stridiga aktstycken till sin blifvande domstol, efterverlden; men hur domen än utfaller, är dock ref. öfvertygad om att åtskilligt af Almqvists bästa skrifter kommer att räknas till nationallitteraturens förnämsta egendom. Vi komma nu till den tredje perioden (1840--55). Förf. begynner med en indelTing af dess författare i tre grupper eller afdeluingar, hvilka knappast kunna bestå för en närmare granskning. Han kallar den första ?den försonade, sammansmölta Fosforistiskt-Tegnöårska idealismen?, den andra ?humoristernas reaktion? och den tredje ?den rena realismen?. Till den första räknar han den fosforistiske? Malmström, Nybom, Sätherberg, den fosforiserande? Thekla Knös, A. F. Lindblad, samt ?de tegnåriserande? Adlersparre, Gudm. Silfverstolpe och Sommelius. Man torde häraf kunna finna att förf. ej är så-alldeles nogräknad med sina klassifikationer och benämningar. Åt Malmström gör han väl rättvisa; men hur han ens med någon skymt af skäl kan kalla honom fosforistisk? begriper ref. icke. För vanligt menniskoförständ tyckes tvärtom att Malmström, med sin rena, antikt enkla form och sina klart genomtänkta ider, snarare i allt är fosforisternas? antipod, så vid man tager denna benämning i sin vanliga betydelse. Ungefär lika mycken fosforism torde finnas hos de fyra följande af förf. granskade. Adlersjarre kan med något skäl kallas tegnåriserande, hvaremot denna egenskap svårligen kan tilläggas Silfverstolpe och än mind:ie Sommelius. Den sistnämnde borde väl efter all anledning snarare förts till humoris erna? eller realisterna?. Det sednare är han åtminstone i ordets strängaste bety delse (man läse det af förf. anförda stycket tÖrlogsmannent). — Ref. kommer härnäst till tTegnårismen i Sverge4 och de öfriga båda författaregrupperna. — Kejsar Tib rii goda namn och rykte återupprättadt. Den lärde Adolf Staler i Berlin är SySselsatt med ett omfångsrikt arbete, en monografi öfver romerske kejsaren Tiberius, i hvilken författarea lär komma till det resultat, att nämnde kejsare ingalunda förtjenat den sedliga förkastelgedom, som efterverlden afkunnat öfver honom, utan är en bland dem, som äro bättre än sitt rykte. — At! Sturzen Beckers ?La Veranda? väntas inom kort en öfversättning på tyska :präket. — Sehillore Nyare. såsom operatext. Lika