nom till hofrättsråd, men jag önskade vet: herr grefvens tanka derom. Gref Oxen stjerna skall väl först stå examen: dertil tror han sig vara färdig, men om och hva! en sådan examen bör ske vet jag intet, sam om han bör göra någon annan domaresysslt innan han får säte i hofrätten. Hvad dette sista angär, tyckes mig att det är mindre inconvenienser underkastadt att sitta vic hofrättsbordet, der han ej eger mer än er röst, än att presidera som lagman eiler hä radshöfding i en rätt, der gemenligen hans röst deciderar om domslutet.4 Det kar svårligen finnas mer än en tanke om der princip, som här uttalar sig. Att i en hastig vändning göra en oduglig officer till — hofrättsråd, synes ej vittna om urskilning och sträng rättvisa i befordringar. Näppeligen kan den släte officerenst föregående carrigre hafva hos honom inplantat sådana åsigter och böjelser, som äro önskvärda hos en domare, så mycket mer som han tillhörde ett privilegieradt stånd, hvilket, som man vet, haft svårt att göra sig förtroget med grundsatsen af likhet inför lagen. Också antyda de citerade orden i konungens bref, att denne ej haft höga tankar om det blifvande hofrättsrådets lämplighet för domarekallet, eftersom konungen enser det vara mera inconvenienser underkastadt? att låta honom presidera i en rätt och sjelf innehafva decisionen än att gifva honom plats och en röst bland lagfarne män. Hufvudsaken tyckes hafva varit att blifva af med en slät? officer, att skaffa denne en hederlig pension samt i möjligaste måtto draga försorg om att han ej kunde komma att göra positiv skada i sitt nya kall. Om slika konsiderationer ofta egde rum vid tillsättande af domareembeten, så är det naturligt att konungen3 egna önskningar och bemödanden, att låta undersåtarne njuta laön förmåner tillgodo, skulle motverkas. lagomål ötver domares förfarande äro ej så sällsynta. Ännu 1785 finner man att en häradshöfding användt tortyr för att tvinga en anklagad till bekännelse (G. Andersson: a. st. 8. 17). Bland de af friherre v. Beskow uppräknade Gustafs embetsmän, hvilkas egenskaper förmenas bäst vederlägga Adlerbeths åsigt, nämnes äfven (justitiekansleren, sedermera riksdrotset) grefve Wachtmeister. Exemlet synes oss ej rätt väl valdt. Eller huru lömer läsaren en man, com bedrifver ett embetsmannamässigt spionerioch mutsystem för att bringa en konungens motståndare på fall? Wachtmeister skrifver 1780 angående Pechlin till konungen (G.P. II. 224): Jag skall bjuda till att få i mina händer de bref, som en löjtnant Schildt påstår sig ha sett till honom (Pechlin) från Stockholm. Får jag bjuda denne Schildt befordran eller penningar, har jag af mina spioner anledning att tro mig kunna vinna honom. 600 rdr är väl det minsta man kan gifva honom; kunde han få löfte om befordran, vore det så mycket bättre. Vittnar detta om den esprit, Gustaf III sökte hos sina organer, så tro vi att man ej behöfver sörja öfver att man ej har qvar den embetsmannauppsättning, som Gustaf III danade. AÅntaget äfven att frih. v: Beskows anmärkning, att måhända under ingen regering statsskrifterna i allmänhet vittnat om mera embetsmannabildning4, är träffande, finna vi deri ej en tillräcklig vederläggning af Adlerbeths åsigt. Ty framför Cämnets klara uppfattning och ett manligt, rent och vårdadt framställningssätt i en statsskrifts står, i vår tanke, den klara uppfattningX af hvad personlig heder och embetets värdighet fordra, som förbjuder en embetman att springa omkring med en bankosedel eller en fullmakt i hand, för att köpa en anklagelse mot en misshaglig person. Ett likartad! fall, som visar huru en embetsman, den der ej ville låta använda sig som spion, ansågs, erbjuder historien om Jöran Maznus Sprengtportens förrädiska planer. och försöken att komma dem på spåren. Man lät från Abborfors postkontor genom förställda misstag bemästra sig vissa bref, som dock sedan egarne tills-älldes; men postmästaren derstädes, Pollon, i tjensten lika nitisk som i tänkesätt redlig, gjorde allarm vid ett sådant. tillfälle, hotandes den, som samma knep begått, med embetstilltal. Följden blef att mannen (Pollon) fick transport till annan befattning (Rein: Kriget i Finland, Indledning i Studiet af Sverges Literatur i vort Aarhundrede, af L: Dietrichson. Kjöbenhavn 1862. 238 sid. 8:0. : III. Endast helt kort vilja vi skärskåda hvad förf. yttrar om Frithkiofs Saga. Hans påståenden gå i hufvudsak ut derpå.. att hos den