Garibaldi fången! Blixten fången? — skridfän vakten eder? Molnet laddar ur sig — Bixten då Brännver bort ert hela, lumpna skrå, När han värdigas på er slå neder. Vakta hjelten väl, Italia, Akta honom inom lås och reglar — Du är oss ansvarig, Spezzia, Att han med förakt ej från oss seglar. Säg, hvad under, om han, ren och fri, Skuddar otacks usla stoft från hälen? Skuddar jordens? Om den varma själen Vämjes vid den tid han fryser i? — — Allt han offrat har för sin ide, Blödt för den han har och ännu blöder; — Törnekronan fick han utaf — bröder; I en bror sin Judas han fick se. Ung-Italia bär han vid sin barm. Pelikan, med blod han ungen föder. Spindeln i Paris med gift-flärd göder Sina flugor, döfvar dem med larm, Döfvar dem och — Sig.... O! Gud, Du vet När de stolta vågorna sig sätta. Din är makten, Du är blott det rätta, Yppar, när Du vill, Din hemlighet. Men vi äflas, men vi trängta, vi Efter ljusning i vår strid för ljuset. Fader! tungt det trycker på oss gruset, Låt Din blixt i tiden oss få si, Ljungande så klar, och — Roma fritt! Vatikanen luftad, folken frida, Unnande hvarandra mitt och ditt, Arm i arm och sida invid sida. Garibaldi! det din tanke är! Vår också, vår bästa här i tiden. Den är Guds, som länkar ädla striden; Ljusets tecken den på ännet bär. Garibaldi! stridande för — frid, Dignande, uti en helig strid, Garibaldi fången? usla saga! Hvem skall denna fläck ur häfden tvaga? Uret knäpper — skridfän akten eder! Första slaget färdigt är att slå; Vid det sista — bort! med eder då, Djupt i edra mörka skrymslen neder! Åfze.