pade, så sku!le samma folk ännu måhända befiona sig under bourbonernas ok. Och dessa känslor, som äro allmäntrådande inom södra Italien, delas af de talrika massor af romerska och, venetianska emigranter, som äro spridda kring hela halfön.? Morning Post hoppas i fredens och ordningens intresse att Garibaldi, i stället för at! qvarhållas i en långvarig fångenskap och öfverlemnas åt utslaget af en domstol, hvars åtgärder skulle bli ett stormteceken för hela halfön, måtte få, enligt sin önskan, lemna Italien. Om han komme till våra stränder? — yttrar lord Palmerstons organ — så skulle han af engelska folket emottagas med de känslor, som väckas vid hågkom: sten af de stora tjenster, han gjort sitt fosteriand och verlden, men derjemte med beklagande att han i fullföljandet af ett verkligt ädelt och fosterländskt mål felat i valet af medel, hvilka varit olagliga och okloka.? Sjelfva Times, som naturligtvis finner det mycket klart att allt skulle gå såsom det gått, yltrar i slutet af en ledande artikel rörande detta ämne följande: 4Vi böra hoppas att allt detta icke skall vara utan inflytande på den person, som i sjelfva verket öfver Italien utöfvar sam ma makt, som Garibaldi förgäfves sökte vinna. Fransmännens kejsare har åsamkat sig en tung ansvarighet inför sina samtida och inför efterverlden genom den politik han under de sednaste tre åren iakttagit emot Italien. Han uppträdde som dess förkämpe då ingen positiv pligt på kallade hans mellankomst. Han väckte os 24 millioner menniskor förhoppningar och uppeggade deras -längtan efter frihet från främmande inblandning. Indirekt är har ansvarig för hertigarnes och konungens a! Neapel fördrifvande samt: för de påfliga pro vinsernas förlust. Han har dessutom ansett lämpligt att på det plågsammaste sätt pröfva Italien, att med eld och svärd sätta dess ståndaktighet på prof genom otåligheten af länge uppskjutna förhoppningar och genom närvaron af den neapolitanske pretendenten och de bofvar, hvilka af denne förhyrdes för att med eld och svärd befrämja hans sak. En lång tid uppsköt han erkännandet af samma makt han sjelf skapat, och intervenerade direkt för att förekomma Gaetas intagande. Hade ej hans besättande ai italienskt område egt rum, så kunde Garibaldi ha slutat sina dagar med ära och frid, och Italien blifvit besparad nesan att vända sina vapen mot sin välgörare. Tror fransmännens kejsare sig icke redan ha gjort tillräckligt ondt? Ar icke tiden nu inneatt göra en ända på denna oförklarliga och vacklande politik? Har ieke hvarje medel, som kunnat pröfva italienska folkets ståndaktighet, eller rättare sagdt uttrötta dess tålamod, blifvit användt till det yttersta, och är det ej nu tid på att denna oförtjenta treåriga tortyr tager en ända? Fransmännens kejsare kunde möjligen dra i betänkande att lemna påfven 1 händerna på en makt, som nyss hade utgått ur en revolution och som ännu ej visat prof inför verlden på sin förmåga att beherrska och kontrollera de oroliga elementer, som den hade att tacka för sin tillvaro. Men detta prof har nu blifvit aflagt under de svåraste omständigheter man kan tänka sig. Och i samma förhållande som italienska nationen ådagalägger en förmåga af sjelfstyrelse och ett fast beslut att vidmakthålla ordningen, blir Frankrikes ställning såsom beskyddare af en makt, som redan uppnått sin myndighetsålder, allt svårare, allt mera ohållbar.