mrs Lecount hört henne. Med afseende på den gynnsamma sidan af frågan var han deremot alldeles viss om att det målade ansigtet och ögonlocken, peruken och den stoppade kappan så väl hade dolt Magdalens egen personlighet, att hon nu, hvad utseendet beträffade, lugnt kunde trotsa hushållerskans skarpaste blickar. Svårigheten att narra mrs Lecounts öron lika väl som hennes ögon medgaf han villigt var icke en så lätt sak. Då man besinnade att Magdalen, vid båda de tillfällen, då hon hade fallit ur sin roll, hade talat i vredesmod, var han eftsellertid af den mening att hennes röst ej borde kunna föranleda någon upptäckt, så vida hon nemligen för fråmtiden undvek alla utbrott af häftighet och talade med sin vanliga organ, eom mrs Lecount ännu icke hade hört. I det hela var kaptenen böjd för att anse utsigterna rätt goda, så vida ett allvarsamt hinder genast i början bletve undanröjdt — och detta hinder var ingenting mer elter mindre än mrs Wragges närvaro på stället. Då Magdalen under loppet af sin berättelse äfven kom att nämna spökhistorien, förvånade det henne att kaptenen snarare såg missnöjd än road ut, då han lyssnade dertill. Då hon hade slutat, sade han henne rent ut att hennes olyckliga möte med -mrs Wragge i trappan vid deras bostad, enligt hans öfvertygelse, vär den ledsammaste af alla motgångar, som hade träffat henne vid Vauxhall Walk. Jag kan nog komma till rätta med min bustrus slöhet i begreppet, sade han, det har jag fått göra mången gång förut. Jag kan hamra in hennes nya personlignetih d-: vudet på henne, men jag kan inte hamra ut spöket derifrån. Vi hafva ingen säkerhet för att icke qvinnan i grå kappan och ba