ligt folkkrig och till ett verkligt italienskt sjelfständighetskrig, han måste upplefva att haos födelsestad Nizza, som han älskade så högt, ryektes lös från fäderneslandet och skänktes åt hans bittraste personliga fiende. För att rätt inse hvad detta ville säga måste man ihågkomma att Garibaldi i hela sin lefnad bekänt sig till de republikanska grundsatserna. Af kärlek till Italien hade han i den sednaste tiden till och med lemnat dessa tänkesätt åsido och blifvit monarkist, emedan han hyste det förtroendet till Victor Emannel, att Italiens enhet bäst skulle kunna vinnas under dennes ledning. Men nu måste han som prof af den monarkiska politiken upplefva detta afträdande, hvilket lade invånarne i hans födelsestad under den förhatliga bonapartismens ok. Detta var ett rön, som skulle ledt ifrån sina bana hvarje man, som ej tidigt öfvat sig i sjelfförsakelse. Men Garibaldi förblef ej blott konungen trogen, emedan han en gång hade af patriotism funnit sig föranlåten att sluta sig till honom, utan han drog äfven ut att åt honom eröfra konungariket Neapel: ett faktum utan like i historien. cOch zu har konungens regering förvärfvat den sorgliga äran att hafva fört hem denne hjelte såsom krigsfånge. Han, som hade inlagt så mycken förijenst om fäderneslandet, att efter Cavours död hans like icke finnes, har blifvit sårad af italienska soldater! Statsmännen i Turin kunna omöj ligt vara ovetande om att de spelat sig sjelfva ett farligt streck! Då de sårat Garibaldi, hafva de träffat folket sjelft och dess yppersta egenskaper! Väl dem att det icke var dödligt! Men det är olyckligt nog att såra ett folk, och om statsmännen icke snart kunna försona detta dåd och försona det genom en framgång i Garibaldis syftning, så skola de erfara att de ej hafva stungit honom, utan Italien. Bland de artiklar, som förekomma i de jengelska bladen med anledning af katastrofen vid Aspromonte, är isynnerhet en i Morning Post ganska märklig. Efter att hafva tillkännagifvit den olycka, som drabbat den ärligaste om ock ej den visaste bland Italiens patrioter, den djerfve krigare, hvars tapperhet skänkt Sicilien och Neapel åt hans konane, den man, hvars namn verkar som en trollformel på alla junga och ädla sinnen, icke blott inom Italien utan i -helåden civiliserade verlden — förklarar bladet sig vidhålla hvad det förut yttrat om den af italienska regeringen följda politik; och tillägger derpå: Vi ha redan anmärkt att den farliga karakteren af den Garibaldiska rörelsen icke skulle kunna upphäfvas genom blotta användandet af vapenmakt. Vi ha sagt att de kungliga trupperna, då de sköto på Garibaldi och hans anhängare, lika litet förbättrade italienska officerarnes ställning, som om dessa trupper beskjutit sitt krutmagasin för att aflägsna vådorna af ett dylikt grannskap. En bestämd, modig och kraftfull hållning emot Frankrike, eller tydligare uttryckt, en beslutsam och värdig åtgärd, egnad att inom en viss tid föranleda fransmännens utrymmande af Rom, detta bör enligt vår åsigt oundgängligen följa på de våldsamma mått och steg, som man olyckligtvis trott sig nödsakad att vidtaga emot Garibaldi. Ifall den italienska ministåren hade i afseende på Rom följt en ärlig och öppen politik, så skulle hön, äfven sedan rörelsen börjat, kunna i icke ringa grad betaga denna rörelse dess värsta udd. Men såframt man ej ofördröjligen iakttager denna ärliga och öppna politik, så kommer Garibaldi att från sitt fängelse eller från sin landsflykt ytterligare tala till sina landsmän och till verlden med den vältalighet, som är egen för den sårade fosterlandskänslan, för den sjelfuppoffrande sanningen. Olyckligtvis har hittills icke kommit till vår kun-: skap någonting, som låter förmoda att hr Ratazzi inför franska regeringen gjort eller kunnat göra de allvarliga framställningar, som den nuvarande krisen påkallar, och vi uttala ännu en gång vår öfvertygelse att man genom skjutandet på Garibaldi och hans. son och begges sårande alldeles ända-målslöst begått en handling, emotsvarande den att tända eld på ett krutmagasin.4 Hvad Garibaldi angår, anser Morning Post Vietor Emanuel icke sitta säkrare i sitt residens i Turin, Napoleon II icke fastare med sin makt omsitta Rom, österrikarne icke mera ögonskenligt vara herrar öfver de fyra fästningarne än den store fosterlandsvännen fortfarande herskar i folkets hjertlan inom hela Södra Italien. Sedan han för två år sedan helsades som en befriare, skall han alltid betraktas som folkets afgud, och de sednaste händelserna skola otvifvelaktigt förläna honom martyrglorian. Man får ej förgäta att alla de skäl, på grund hvaraf legitima regeringars undersåtare finnas benägna att ogilla den Garibaldiska uppresningen och att med tillfredsställelse förnimma de kungliga trupperpas framgång, icke utöfva det ringaste inflytande på södra Italiens folk. Detta folk har ej det minsta begrepp om vördnad eller hörsamhet för en regering, emedän den enda erfarerhet, som det under flera mansåldrar haft af sina regeringar, är den att de utgjort förfärliga redskap för grymhet och utpressningar. Bland konung Victor Emanuels och Garibaldis särskilda anspråk på detta folks beundran har en omständighet företrädesvis fästat sig i dess minne, den nemligen, att om konung Vietor Emanuels protester emot den sicilianska expeditionen 1860 hade varit nn rt åttorna Ilan had nn rivet KRC til