STOCEHOLM den 8 Sept, Det visar sig redan nu att de dömt något korttänkt, hvilka förutsatt, att om och så snart Garibaldis företag blifvit tillintetgjordt, skulle de ljusaste utsigter öppna sig för lös-ningen af den romerska frågan. Så länge Napoleon genom Ratazzi regerar i Turin finnes ingen förhoppning derom att italienska nationens önskningar skola uppfyllas. Hans spanska och bigotta gemåls vilja uppväger helt och hållet alla de föreställningar, som göras af prins Napoleon, Persigny och Thouvenel. I det ministerråd, som hölls i Tuilerierna den 2 Sept., beslöts icke den allraringaste modifikation i Frankrikes italienska olitik. Kejsaren förklarade, att ?man bör åta den italienska frågan mogna; han ville vid sin tillbakakomst från Biaritz se till, hvad som derutinnan kunde göras.? Man erhåller sålunda den starkaste bekräftelse derpå, att den italienska regeringen ingenting kan uträtta genom diplomati: ska noter och depescher, och många bland dem, som förut klandrade Garibaldis företag, skola nu gifva honom rätt deri, att det behöfdes ett nytt och kraftigt uppslag, för att få denna stora fråga att 2å framåt. Man erfar också från Italien att bland dem, som förat klandrat Garibaldi för oförvägenhet och brist på politiskt förstånd, en allmän reaktion inträdt till förmån för den sårade hjelten. Man blyges att nu instämma med de småförståndiga, som genast äro färdiga att bryta stafven öfver hvarje företag, som misslyckas, och inser att den bersaglierikula, som träffade Garibaldi och vållade olyckan vid Aspromonte, icke förändrat en hårsmån i afseende på den saks storhet, ädelhet och rättvisa, som Garibaldi Tepresenterar. Man kan icke dölja för sig, att Garibaldi, ensam, sårad och fången för sin stora fosterlandskärlek, står i en herrligare glans än någonsin, man känner: en aning om den gloria, hvarmed historien skall omkläda denne vårt århundrades ädlaste hjelte, vid sidan af de miserabla storheter för dagen, som för ögonblicket triumfera. Såsom ett uttryck för denna stämning eitera vi följande yttrande om Garibaldi uti Nationalzeitung : Aldrig har han stått högre öfver menniskors vanliga öde, aldrig har glansen af hans utomordentliga missioner strålat starkare omkring honom, än då han blef sårad och tillfångatagen vid Aspromonte. Han hör icke till det slags heroer, som förblända verlden med sin välberäknade egoism; Garibaldis heroism består i hans ansträngningar, hans lidanden, hans fullkomliga hängifvenhet. Hvad hafva alla hans förtjenster och bra der inbringat honom? Blott hälften af dessa skulle ha gjort en annan menniska till en af de rikaste och högst uppsatta, men han fikar icke efter att mottaga, utan efter att gifva. Han har valt striden och mödorna till sin lefnads uppgift; han bildade sig till mönster för Italienarne af brinnande och i handling verksam fosterlandskärlek; han ville endast lefva och kämpa för dem, men icke för sig — och honom blef beskärdt att de utgjöto hans blod, hvilkas välgörare, ära och förebild han är! cAfven de, som icke förstå att uppskatta honom, kunna nu icke förneka honom martyrens öde; de som rättmätigt beundrat honom, ha! redan länge insett att detta var hans anlag och bestämmelse. Hos många andra kratfulla andar är egenkärleken den starkaste driffjädern, men Garibaldis utmärkelse är.att kärleken till nästan och i främsta rummet till egna landsmän gjort honom till stridsman och hjelte. Han ville hafva Italien sjelfständigt och fritt, emedan hans hjerta uppreste sig emot det förtryck, hvarunder Italien qvaldes. Fäderneslandets belägenhet erbjöd icke åt ynglingen någon skådeplats att bilda sig till en man med kraft och märg; han lemnade derför hemlandet och blef befälhafvare till sjös och lands. Men han var icke drifven af rå lusta efter krigsyrket, ej heller tomt utmärkelsebegär, utan äfven i främmande verlddelar uppsökte han de förtryckta, för att åtaga sig deras sak emot despoterna. Garibaldi älskade vapnen, emedan han älskar friheten, och han längtade efter Italiensbefrielse, icke för att bereda sig sjelf en fördelaktigare position, utan emedan han blygdes öfver träldomen, emedan han kände medlidande för sina förslafvade och utpinade landsmän, emedan han hyste en ädel känsla för de menskliga och nationella rättigheterna. Under det han utbildade och utvecklade sin militäriska dugKighet visade han sina landsmän värdet och äran af stålfast manhaftighet. Han sökte taror och ansträngningar för att bereda sig till atttjena fäderneslandet. När han ändtligen ansåg förlossningens stund vara inne påtog han sig vågstycket med gränslöst mod och bland bragder, som göra italienarne ära, skall alldrig förgätas hans försvar af Rom, ej heller skall minnet deraf någonsin upphöra att elda italienarne. tOegennylta är Garibaldis väsende; emedan han eger denna höga dygd känner han alldrig fruktan. Den oegennyttige kan ej blott våga det yttersta, utan äfven uppoffra hvad som är honom dyrbarast. Den italtendka martyren har icke heller saknat tiilfälletill de svåraste uppoffringar. Ödet har ej nöjt sig med att Garibaldi aldrig begärt någon be-j öning för sin egen person, utan han skulle ifven förlora hvad som låg hans hjerta närI. mast. Han, som först genom initiativ och ngripande och sedan genom sin eröfring af Jieilien oiorde 1859 åra krig till ett verk. I.