INTET NAMN). Ar WILKIE COLLINS. tJag går ned till sjön, sade hon till sin följeslagare, -Dröj här; jag kommer snart tillbaka. Han förlorade henne genast ur sigte — det var som om mörkret hade uppslukat henne. Han lyssnade och räknade hennes fotsteg i sanden, under den djupa tystnaden. De ailägsnade sig allt mer och mer. en gäng upphörde de. Hade hon stannat? eller hade hon uppnått någon af de fläckar af fin hafssand, som ebben hade lemnat bara? Han väntade och lyssnade oroligt. Tiden förgick och ännu hördes intet ljud. -Annu lyssnade han med tilltagande misstroende till mörkret. Efter några ögonblick hördes ändtligen ett ljud från den osynliga stranden. Långt, lingt bort, nere vid hafsbrädden ljöd ett lågt klagande rop igenom tystnaden. Derefter blef allt åter stilla. Under häftig oro skyndade han fram för att stiga ned till hafvet och ropa henne. Innan han ens hunnit gå tvers öfver vägen, hörde han hastiga steg som närmade sig alltmer. Han stannade ett ögonblick — en manlig gestalt gick hastigt förbi honom framåt väzen, emellån honom Ööch hafvet. Det var allför mörkt för att han kunde skönja den obekantes ansigtsdrag; det enda som han såg, var alt gestalten var högväxt — liksom den der sjökaptenen, hvars namn var Kirke. Denna person gick åt norr och försvann åter nästan ögonbliekligt ur kapten Wrug ges åsyn. Denne tog vägen nedåt stranden, men stannade ånyo, sedan han hade gått några steg ock lyssnade. Fotsteg hördes nu ) Se A. B. n:r 154, 155, 157—159, 161—164, 166—175, 177, 179, 181—184, 186, 188, 189, 191—194, 196—204.