STOCKHOLM iden 3 Sept. Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) i Wien den 25 Augusti. I Sedan våra kamrar blifvit prorogerade,: ligger den inre jolitiken nere i Österrike eller åtminstone i Wien, och med undantag af de faror utom landet, som den italienska : revolutionen under Garibaldis auspicier kan: bereda oss, sysselsätter man sig knappt med någonting annat än de oroligheter, för hvilka ; Montenegro, Servien och Turkiets gränspro! vinser fortfarande äro en oroväckande skådeplats. Vär regerings politik i de slaviska länderna är en verklig gåta. Den har mer än en gång vexlat om i fråga om Montenegro. Man torde erinra sig, att prinsens af Leiningen beskickning till Konstantinopel i Februari 1853 hade till ändamål att kraftigt understödja invånarnes i Tschernagora anspråk mot den Ottomaniska Porten. De österrikiska statsmännen af den gamla skolan tyckas alliid ha drömt om ett slags oberoende ställning för Montenegro i förhållande till Turkiet. De tyckas glömma att en dylik sjelfstyrelse, när allt komme omkring, endast skulle gagna Frankrike och Ryssland, hvilka i hemlighet gynna grundläggandet af ett sydslaviskt rike, hvilket naturligtvis slutligen skulle i sig upptaga de slaviska befolkningar som lyda under Österrike. Man kan derföre icke förklara för sig den liknöjdhet, för att ej begagna ett ännu skarpare uttryck, hvarmed Österrike ser den montenegriska uppresningen rekryteras på dess eget område. Sak samma är det med Servien. Man vet redan att konferensen i Konstantinopel icke ledt dertill, att Rysslands bemödanden, hvilka gingo ut på att rubba Pariserfördraget, strandat. Österrike har väl vid konferensen icke på något märkbart sätt kunnat skilja sig från England och Turkiet, men det har uppträdt svagt, och man har ganska väl inseit, att wienerkabinettet äfven här följde en basculepolitik och i sjeltva verket stod fast vid Metternichs gamla misstag. I stäl let för att söka åstadkomma den största möjliga utveckling för de tyska provinserna, hvilka ostridigt utgöra det österrikiska kej sarrikets enda lifskraft, gick denne statsmans diktan och traktan alltid ut på att stödja sig på de mindre civiliserade befolkningarne, både de slaviska och andra, för att erhålla en motvigt mot Ungern och de så kallade arfländerna. Denna obetänkta politik har, oaktadt de sorgliga frukter man skördade deraf åren 1848 och 1859, ännu icke i denna stund blifvit öfvergitven. Man skulle kunna ästå, att grefve KE ännu går Ryssands ärenden, precist såsom Metternich, hvilken, såsom hvar man vet, bokstafligen fog betaldt derför ... et finns iexze mer än en antaglig förklaring på detta mot Österrikes tydliga intressen så stridande beteende, och det är, att Österrike i hemlighet tagit farväl af sina italienska besittningar, Venetien bland dem inbegripet, emedan hon anser förlusten af dem oundviklig inom en viss tid. I enlighet med detta sätt att se sakerna vill Österrike således, för att möjligen kunna taga sin skada igen, göra sig populär hos de slaviska folken på den grekiska halfön. Det måste medgifvas, att om detta är dess plan, tyckes Österrike hittills icke synnerligen ha lyckats deri. Sydslaverna tyckas, såsom jag redan anmärkt, icke tänka på någonting anpat än detta sydslaviska rike, som föresväfvar dem i deras drömmar. Af allt detta följer, att om servierna skulle vägra att underkasta sig konferensens beslut och sammandraga en krigshär för att fortsätta upproret mot Turkiet, är det ej säkert att sistnämnda land skall kunna räkna på Österrikes bistånd. Turkiet vidtager derföre också sina mått och steg derefter. Omer paschas arn, som består af 30;000 man, söker hindra servierna och montenegrinerna att förena sig. Å andra sidan samlar man en betydlig urmåkår vid Widdin och Nissa. för att möta de serviska trupper, som skulle vilja kasta sig in på Bulgariens slätter. Allt låter förmoda, att oroligheterna i Turkiets oränsprovinser icke så snart skola förqväf vas. Mången är öfvertygad, att den servi ska och montenegriska resningen alltjemnti nemlighet underblåses och gynnas af Frankike och Ryssland, i anledning af de krigika förvecklingar, som i vår kunna uppstå Orienten. Man följer här med intresse den kris i ullföreningen, som framkallats af vår regeing. Af ett enskildt telegram inhemtas, ati Preussen svarat Bayern och W irtemberg samt örklarat, att det stod fast vid det fransktyska handelstördraget, samt att en vägran itt antaga detta fördrag vore detsamma som tt uppgifva tullföreningen. Man är nyfiken tt få se hvad de motsträfviga regeringarne kola göra i detta dilemma. äÖsterrike och Preussen, som vid under vandlingarne med Danmark alltid utfärdat dentiska noter till Köpenhamn, ha ej kun1it bli ense om den sista, som skulle sän jas till den danska regeringen. Preussens ärskilda net bör för några dagar sedan he olifvit afsänd till Köpenhamn. Den säger rara affattad med en visa3 energi drygt re bg, pest jo At LR TN RUE et Or Rek GT GR