das kronofogdar och länsmän, som det nu vore den overksamme eller den med lättaste tjenstgöringsskyldigheten förunnade, som i sjelfva verket vore den bäst aflönade, då deremot den nitiske, i stället för uppmuntran, hade att vidkännas dryga ekonomiska förluster såsom en följd af sin verksamhet. Mötet. som hade sig bekant att denna fråga redan vore väckt, men ansetts möta hinder derigenom att svårighet skulle förefinnas för verificerande af de resor som i tjensten kunde företagas, var af den tanke, att staten, efter ingifvande räkningar, borde ersätta alla resor som af dessa tjenstemän, jemlikt författningarne, regelbundet hvarje år måste verkställas, såsom uppbördsoch taxeringsförrättningar, beväringsmönstringar m. m., äfvensom tillfälliga resor jemlikt ordres; hvaremot för öfriga extra resor tillfälle till ersättning skulle beredas, för kronoutskylders indrifning, af stämmoböterna, för brottslingars efterspanande, af saköresmedlen o. s. v., hvarförutan ersättning för såväl skrifmaterialier som skrifvarebiträden, der sådana kunna anses erforderliga, skäligen borde beredas. Ett märkbart missförhållande synes för närvarande ega rum derutinnan, att då, till exempel vid syner å kronans egendomar som utarrenderas till enskilde, domare och nämd af den enskilde parten, som förrättningen vållat, blifva godtgjorde, måste kronans ombud bekosta sig resan för intet. Det är således icke blott för kronan utan äfven för enskilde som kronobetjeningen måste uppoffra dryga andelar af sina ringa löner. Mötet anmärkte att genom det sätt man användt för uppskattning af de förut innehafvande lönerna, ganska få af ifrågavarande tjenstemän kommit i verkligt åtnjutande af de minimibelopp K. M. och rikets ständer dem tillförsäkrat. I afseende på uppskattning af landstatens boställen hade mötet anmärkt stora skiljaktigheter. Så hade i ett län ett för 300 ikodarer utarrenderadt boställe blifvit af taxeringskomitn uppskattadt till 12,000 riksdaler, då, i ett annatlän, ett för samma belopp utärrenderadt boställe icke upptagits högre än till 6000 rdrs värde. Mötet uttryckte derför den önskan, att om boställsinnehafvare vore missnöjd med bostället åsatt taxeringsvärde, det skalle vara honom tillåtet att få bostället efter hypoteksvärderingsgrunder uppskattadt, och det så mycket mera som dessa grunder jemväl äro fuligiltiga för bevillningstaxering. Då det nu vore bestämdt att boställenas taxeringsvärden skulle tagas till grumd för deras beräkning under lönerna, var mötet derom öfvertygadt det K. M. och rikets ständer, behjertande de lägre landstatstjenstemännens beklagansvärda ställning. icke skulle antaga boställsafkastningen högre än 3 procent af värdet. För denna förmodan hemtade mötet ytterligare stöd deraf att andra jordbruksfastigheter, med hvilka boställen vid taxering blifvit jemförda, icke, oaktadt privata egendomsegares fria dispositionrätt till egendomarnes afkastning, och den förmån privatmannen framför tjenstemannen eger att sjelf re noggrann tillsyn åt sitt jordbruk, och dertill icke är tillförbunden den tryckande byggnadsskyldigheten, som tillkommer boställshafvare, blifvit i och för bevillnings utgörande ansedda till högre afkastning än 3 procent af värdet. Då rikets ständer behagat tillägga de landstatens Ern som saknade boställen, en s. k. boställsersättning med 300 riksdaler för krono fogdar och häradsskrifvare samt 150 riksdaler för länsmän, synes som borde den beräknade boställsafkastningen för de med boställen försedda tjenstemännen sammanlagdt med kontanta löneBeloppet uppgå till samma summa som den kontanta lönen sammanlagdt med boställsersättningen för de öfrige, så framt de med boställen försedda icke skola komma i en uppenbart lägre lönegrad än vederlikar utan boställen. Dettalärer väl i alla fall svårligen kunna undvikas, enär det alltid skall förefalla vida förmånligare att uppbära den boställsafkastningen motsvarande ersättningen i kontant, än nödgas underkasta sig ett helt års möda såsom jordbrukare för att i lyckligt fall erhålla samma belopp i behåll af bostället. Förmån af fri bostad lärer för en boställsinnehafvare så mycket mindre kunna beräknas, som honom icke bestås mera hus än som fordras för arbetspersonalen, hvilka hus boställshafvaren sjelf måst bygga och underhålla, och boställshafvare, om han vill bo på bostället, derstädes nödgas med stor kostnad uppföra boningshus, som sällan blifva ersatta vid afgång från tjensten. I sammanhang härmed uttryckte mötet den emhälliga önskan, att en civil boställsordning, som redan lärer vara på K. M:s prölning bero ende, måtte, såsom af högsta behofvet påkallad, blifva utfärdad. k Då kronofogde-, häradsskrifvareoch länsmanstjenster delsredan äro, dels årligen allt mer och mer öfverhopas med den mängd an: strängande göromål att i vanliga fall såväl kroppens som själens krafter långt före den nuvarande pensionsåldern blifva, otillräckliga för fullgörandet af dessa tjensters fordringar, uttryckte mötet den åsigt att, synnerligast förstatens eget bästa, ifrågavarande tjenstemän efter 35 års tjenstgöring och 60 lefnadsår borde kunna på allmänna indragningsstaten pensioneras. Mötet uttryckte behofvet af förändring uti 2:a mom. kongl. förordningen den 30 November 1855 angående ersättning till förrättningsmän vid besigtningsmed flere förrättningar. Derförekommande stadganden, om fördelning af resekostnader emellan de förrättningar som på samma dag möjligen kunna verkställas, äro så vidt fråga är om utmätningar, och meå behörigt iakttagande af föreskrifterna i kongl. förordningen den 19 Maj 1845, enligt mötets tanke helt och hållet overkställbara. Då härtill kommer dels att författningen lemnar tillfälle till olika tydning; så till vida, att en del ansett sig oförhindrade att taga traktamentsersättning för trenne resedagar utom förrättningsdagen, andra åter icke ansett sig berättigade till ersättning för längre tid än som i sjelfva verket åtgått, ansåg mötet ett förtydligande i nämnde stadgande af högsta behofvet ade Mötets pluralitet ville hafva anmärkt det, synnerligast för länsmännen, obilliga i denna författnings bestämmelser för öfrigt. Under det resereglementet tillägger en länsman skjuts efter tvenne hästar och 2 rdr rmt såsom traktamente, och en kronofogde något mera, hvilket sistnämnda icke vore högre tillaget än i de flesta fall erfordras för mat och nattqvarter, enligt taxa, under ett dygn, hade lagstiftaren uti förstnämnde författning tillförbundit fattige tjenstemän att af undseende icke blott för den verkligt behöfvande medborgaren, utan oftast till förmån för den rike, den tredskande eller den vårdslöse gäldenären eller vinglaren, som vanligen förorsaka dessa tjenstemän mesta besväret, offra tid och möda för en otillräcklig betalning. Följden häraf vore att dylika förrättningar vanligen kastas på de sämst aflönade länsmännen, hvilkas aflöning härigenom blifver ännu mera otillräcklig, och staten måste slutligen träda emellan och rätta missförhållandet genom högre löner. Mötet ansåg derför att resereglementet borde älla äfven för ersättningar i enskilda mål, för ronobetjening lika så väl som andra embetsoch tjenstemän, då någon rättsgrund icke kunde finnas derför att styrelsens lägsta organer, mer än andra, af sina enskilda tillgångar borde bidraga till förmån för privata personer, oftast sådane som nå ett sådant offer hvarken af staten