STOCKHOLM den 2 Sept. Trehundrasextiotvå år ha förflutit sedan Columbus från det nya rike, som han hade skänkt åt den spanske konungen, hemskickades i bojor af samme konungs ståthållare. För första gången sedan dess ser Europa ett skådespel, som innebär någonting motsvarande, då Garibaldi, vår tids störste och ädlaste, den utan all jemförelse populäraste man i Europa, sårad och fången föres från sydliga ändan af det fordna konungariket eapel till den norditalienska örlogshamnen Spezzia, utan tvifvel för att tillsvidare inrymmas i ett af de starka fästen, som der på sednare tiden blifvit uppbyggda. Garibaldis förseelse, hans ?rebellion? består deri att, liksom han förut befriat Neapel från de bourbonska tyrannerna, han nu ville åt sitt fädernesland och sin konung eröfra Italiens naturliga hufvudstad och befria Italiens bjerta från det skymfliga prestoket och främmande legoknektar. Han insåg, såsom hvarje äkta italienare, att så länge italienska riket saknar Rom, bildar det ingen organisk enhet, utan blott ettlöst konglomerat af särskilda distrikter och att det är först när konung och parlament få sitt säte i Rom, som dn provinciella afundsjukan och de sydliga landsdelarnes ovilja mot lt kne skola bli neutraliserade, och att så länge detta icke är fallet, den ännu under prestväldet qvarstående delen af Kyrkostaten skall utgöra en samlingspunkt för alla fiendtliga elementer, en härd, der man smider kedjor för den italienska friheten. Han insåg klart nog att Napoleon icke var sinnad att på något vilkor gifva efter, såvidt han icke blefve af omtankan för egen säkerhet tvbngen dertill. Öfvertygelsen härom förmådde honom att våga sitt djerfva företag, och erfarenheten skall visa huruvida icke det, äfven då det-synes ha gått om intet, likväl bidrager att bringa den romerska frågan närmare till sin lösning. Något enda skäl, hvarföre Italien skulle tro Napoleon om något godt och förtröstansfullt bygga sitt hopp på honom,sisom hr Ratazzi gör, förefinnes icke. Hvarje blad i Louis Napoleons historia vittnar emot honom, vittnar om hans falskhet och egoism. Skulle han nu finna tiden inne att någonting göres i den romerska frågan, så är det endast fruktan för en af sympatierna för Garibaldi förorsakad allmän storm italien, truktan för orsiniska bomber i ny och omfångerikare upplaga, som öfverväger fruktan för det ultramontana kleresiet i Frankrike. Det enda Ratazzi i sjeltva verket kunde påräkna för framgången emot Garibaldi, var den omständigheten att afund emot Garibaldi och garibaldianerna rådde hos en del af piemontesiska armåns befäl, dels bland åtskilliga, som tillhöra de aristokratiska familjerna, dels bland dem som betrakta militäryrket blott såsom handtverk och följaktligen 1 garibaldianerna endast se personer, som obehörigt intrång på deras mg ill den förra kategorien af militärer tor man kunna räkna både guvernören i Neapel, general la Marmora, hvilken i utfärdade proklamationer förklarat att han, om Garibaldi komme i hans våld, skulle betrakta och behandla honom på samma sätt som Chiavone, samt den öfverste Pallavicini, som anfört de mot Garibaldis styrka opererande bersaglieri. Huru stämd deremot en stor del af armåbefälet varit för Garibaldi och hans företag kan man lätt se deraf, att ett stort antal officerare både i södra Italien och uti Genua ingifvit sina afskedsansöknvingar, då de beordrade3 att operera mot Garibaldi, och derföre blifvit ställda inför rätta. När 37 sådana officerare skulle såsom arrestanter föras öfver från Palermo till Genua, st ömwade mer än 6000 menniskor ned till stranden under lefverop för Garibaldi och officerarne. Befälhafvarne å de båda fregatterna vid Catania ha förklarat att deras manskap mangrannt vägrat att företaga någonting emot Garibaldi. Af telegrammer i danska blad finner man att konflikter redan den 26 och 27 hade egt rum i närheten af Reggio. BSistnämnde dag blefvo 42 garibaldister tillfångatagna, deribland major Merighi och flera officerare. Inom den engelska pressen har Garibaldis företag blifvit ganska olika bedömdt. Torytidningarne äro honom naturligtvis afgjordt obenägna, liksom de äro fiendtliga mot allt som går ut på någon rubbning af det, gamla, det en gång bestående, huru uselt och förderfligt detta än må vara. Såsom betecknande åter för Times ställning för ögonblicket i denna fråga anföra vi ur en af dess artiklir i bladet för den 28 Augusti följande yttrande: Garibaldis anryckande mot Rom kan kosta Italien allt hvad det vunnit. Måhända skulle det vara det n est olycksbringande slag, som kunde träffa den italienska nationen, om Garibaldis expedition kröntes med framgång. Om än i Rom funnes blott ett enda kor;oralskap fransmän, skulle dess förjagande föra Frankrike i fält, ieke såsom bundsförvandt, utan såsom fiende, och en diversion af den reguliera italienska armån mot södern skulle naturligtvis hos Österrike stärka det ännu aldrig uppgifoa hoppet om en ätereröfring af Lombardiet och hertigdömena. Hade Osterrike en gång vunnit den öfvertygelsen att det fransk-italienska