INTET NAMN? Ar WILKIE COLLINS. Hon satt framför spegeln och kammade tankspridd sitt hår, medan denna betydelsefilla fråga upptog hela hennes själ. Ögonblickets oro hade gifvit hennes kinder en feberaktig rodnad och hennes stora grå ögon en stark glans. Hon kände sjelf atti denna s und var hon vacker; hon visste huru hennes skönhet vann, senom kontrasten, sedan sminket blifvit aftvättadt. Hennes rika, ljusbruna hår såg mjukare och skönare ut äd vanligt, sedan det nu ej längre varfängsladtaf den grå peruken. Hon lindade det med en snabb rörelse kring sina händer, hon lade det i bucklor öfver axlarna; hon kastade det tilibaka i en massa öfver sivu rygg och vred sig åt sidan för att se hur det föll -— för act betrakta sin nacke och sina axlar, befriade från den vanställande stopprde kappan. Efter en minut blickade hon åter i spegeln, gömde båda häderna djupt i sitt hår, stödde sina armbågar emot bordet och betraktade sin bild allt närmare, till dess hennes andedrägt började förduckla glaset. ?Jag kan linda hvarenda man kring mitt fingert, tänkte hon med ett stolt och triumferande leende, så länge jag har mitt utseende qvar! Om denne eländige stackare såg mig nu -—? Hon fasade för att följa sin tanke till slut: hon ryste för sig sjelf; hon drog sig tillbaka fån spegeln och gömde ansigtet i händernar O, Frankl! hviskade hon, hur föraktlig skulle jag ej kunna blifva, om ej ) Se A. B. n:r 154, 155, 157—159, 161—164, 166—175, 177, 179, 181—184, 186, 188, 189, 191—194, 196—199,