reskamrat! Der stod mrs Wragge med en mängd små paketer uppstapplade öfver hvarandra på sina armar, otåligt väntande att dispyten med hyrkusken nere på gatan skulle taga slut. Att vända om var omöjligt, de uppretade rösterna nedanför kommo allt närmare. Att ej taga något beslut var det sämsta at allt. Magdalen hade ej något val, hon måste gå framåt, och hon gjorde det med förtviflans mod. Hon snuddade förbi mrs Wragge utan att säga ett ord, sprang in i sitt rum, ryckte af sig kappa, hatt och peruk och kastade ned dem mellan soffan och väggen. För ett par minuter var mrs Wragge mållös af öfverraskning och stod orörlig som en bild. Två af paketerna föllo från hennes armar ned i trappan. Åsynen af denna katastrof väckte henne åter till medvetande. Tjufvar! skrek hon, fattad af en id. tTjufvar I Magdalen hörde henne genom dörren, som hon ej hade hunnit att läsa igen riktigt. Är det ni, mrs Wragge? ropade hon med sin egen röst. Hvad är på färde? Hon fattade en handduk medan hon talade, doppade den i vatten och tvättade hastigt sitt ansigte. Vid ljudet af den välbekanta stämman vände mrs Wragge sig om, tappade ytterligare ett paket, glömde i sin häpnad att taga upp det och skyndade uppför trappan till andra våningen. Magdalen gick utisin förstuga, med handduken tryckt emot sin panna, liksom hon hade lidit svårt af hufvudverk. Hennes falska ögonbryn kunde ej så hastigt tagas bort och en häftig migrän syntes henne vara den bästa förevändning för ett konna dölja dem. s Hvarför ställer ni till ett sådant oväsen i buset?4 frågade hon. Var god och: tala ej så häftigt. Jag kan knappt hålla ögonen öppna för hufvudverk. Har någonting händt? frågade värdinnan nedifrån förstugan. — ?Nej, ingenting alls?, svarade Magdalen. PMin vän är nervös och tvisten med hyrku