Mrs Lecount neg åter och gick långsamt åt dörren. Hon visste fullkomligt huru långt hon kunde leda sin herre och då han icke lat leda sig. Erfarenheten hade lärt henne att styra honom i alla vigtiga fall genom att gifva efter i alla småsaker. Det varen egenhet i hans svaga karakter — liksom i alla svaga karakterer — att fästa sig vid obetydligheter och lappri. Att fylla isumman i annonsen var en småsak i denna affär, och mrs Lecount lugnade sin husbondes oro för att hon ledde honom genom att genast gifva vika häruti. Min åsna blef istadigt, tänkte hon på sitt eget a under det hon låste upp dörren. Jag får honom icke längre i dag. tLecount!4 ropade mr Vanstone, just då hon hade kommit ut iförstugan. SKom in. Mrs Lecount kom. Ni är väl inte missnöjd på mig? frå gade han med orolig röst. 4Jag, nej visst inte, svarade mrs Lecount. Ni är ju herre sjelf här i husetj— som ni nyss sade, sir. Goda varelse, gif mig er hand!4 Han kysste hennes hand och log af belåtenhet med sitt eget välvilliga sätt emot henne. tLecount, ni är en förträfflig qvinna. tJag tackar er, sirk, sade mrs Lecount. Hon neg ödmjukt och gick. Hvilken skurk han skulle varaX, tänkte hon, då hon kommit ut i förstugan, Som han hade någon hjerna i sin dumma skalle. Sedan mr Noel Vanstone hade blifvit en. sam, försjönk han åter i oroliga grubblerjie rörande det lemnade tomrummet i annon. sen? Mrs Lecounts synbart öfverflödiga räd till honom att visa sig frikostig i den er bjudna penningsumman, då hon visste att han icke ämnade gifva ut den, var grundad å en säker bekantskap med hans karakter. Han hade ärft sin fars öfverdrifna kärlek till penningen, utan att ega hans skirpsin. niga duglighet att bedömma dess kloka an vändande, Hans enda id6, med afseende på sin förmögenhet, var att akta den väl