i Lancashire meddelas från England följar de: Blaekburn här 74 bomullsfabriker; e dessa stå 30 alldeles stilla, 16 arbeta halfv tiden och blott 28 fulia tiden. I en anna fabriksstad i samma distrikt äro af 24,19 arbetare, som före den nuvarande krise hade sysselsättning der; 11,781 alldeles uta arbete, 6938 äro sysselsatta hal!fva veckan oci blott-5480 hela veckan. I Preston vände si; på en vecka 5199 familjer till fattigförsörj ningen för att erhålla underhåll, hvaremo veckan förut de hbjelpsökande familjerna antal uppgick till blott 4911. I Wigan ha antalet af familjer, som nödgas lefva af all mosor,; ökats med 386. I West Riding oc! till och med i Carlisle är tillståndet ena handa, och pauperismen griper der på fler: orter ännu hastigare omkring sig än i Lan cashire. ITALIEN. Uti en korrespondens från Turin hete det: Napoleon bar handlat ganska klok att ej hälla något tal tal den 15 Augusti Hade han blott fällt ett enda ord, som in neburit att han ej snart ämnar lösa romer ska trågan enligt Italiens önskningar, 8 skulle ofelbart den 16 Aug. en allmän re volution hafva utbrutit öfver hela Italien, Jag ser de tilldragelser, som passera här : landet, såsom tysk och följaktligen med opar tiska ögon, och kan derföre försäkra, at Napoleon aldrig tillförene haft mera att frukta af det traditionella italienska hämndbegäret, än om han nu högtidligt förklarat att påfvens intressen stodo honom närmare än tillfredsställandet af Italiens nationella önskan. Demonstrationerna må hafva varit obetydliga eller betydande; de bättre klasserna må hafva deltagit deruti eller ej, regeringen må i hemlighet understödja eller öppet söka förhindra dem, för så vidt de angå Rom äro de dock ett uttryck för alla klassers allmänna mening, och jag upprepar att, om äfven regeringen i alla frågor har parlamentets majoritet för sig, så har hon dock, från den dag då hon i kamrarna låter på nytt förklara att man med tålamod måste afvakta romerska frågans lösning, upphört att existera såsom en af folkviljan uppburen styrelse. . Om ej Ratazzi snart uppträder med en verklig lösning, så skall slutligen hvarken Garibaldis afväpnande, tillfångatagande eller död kunna hämma revelutionens utbrott. Garibaldis materiella medel äro i denna stund ringa, men hans rykte såsom ledare och patriot hafva ännu ej lidit något afbräck. ietor Emanuel har, då han underskref sitt manifest mot Garibaldi, utan att hafva i-sin hand ett bestämdt löfte om romerska frågans lösning i italiensk anda, förskrifvit sig åt kejsar Napoleon, eller såsom man säger i Paris, tuppbrännt sina skepp. Rörande franska ockapationen af Rom yttrar pariserbladet Opinion Nationale: För närvarande äro 15. till. 20,000 man tillräckliga för att, såsom hr Billault säger, kränka romarnes rättigheter och råtvinga dem den åfliga regeringen. Men så snart Garibaldi on mit öfver sundet, så förslå inom sex veckor kanske icke ens 150,000 man att hindra revolutionens utbrott i Turin, Milano, Genua, Bologna, Florenz, Neapel och Pa lermo. Till denna punkt hafva vi kommit, eller rättare blifvit dithän medryckta af händelserna. Vore vi legitimister eller klerikala, så kunde vi gnugga händerna af belåtenhet. Hafva vi en politik i Rom? hafva vi två? eller hafva vi alls ingen? Hvad gagn fa Monitören, om han låter landet med förundna ögon famla omkring mellan två slags olilik af radikalt motsatt beskaffenhet? enna fråga skulle vi tro angår oss dock något litet.? Tidningen Temps yttrar: Vore vi ej i Rom, så hade Garidaldis expedition ej så stor betydelse för oss. 5å som vår politik nu framstår, gör hon. ett kretslopp; ty så länge vi äro i Rom, är det hotadt af eninvasion, och så länge Rom hotas af invasion, måste vi qvarblifva i Rom. Finnes då ingen utväg? Vi kunna lemna Rom, antingen i det vi tillåta italienska armån intåga, till en början såsom blandad besättning, eller ock kan den termin utsättas, då vi skola aftåga, samt påfliga regeringen uppfordras att dessförinnan komma öfverens med den italienska. Hvad hindrar oss att välja en af dessa båda utvägar? Skola vi kanske först visa Garibaldi att vi äro starkare än han? Ingen betviflar detta, och förmånen af att visa detta uppväger ej det onda, som skulle tillfogas Iilien genom denna sammanstötning.? ournal des Debats yttrar: Italienska reEET måste ernå detsamma som Garialdi söker tilltvinga sig med vapenmakt. Utan denna ogöra och om det ej gagnar regeringen att hon är Frankrikes vän, om franska regeringen i politisk blindhet: fjettrar henne, så att status quo förblifver det enda vapen, som hon kan sätta emot Garibaldis djerfva företag; kortligen, om hennes seger blefve ofruktbar, så vore denna seger till oeh med blott en ruin. Revolutionen skulle rycka allt med sig och Victor Ema nuel kanske bli nödsakad att abdikera och öfverlemna åt Frankrike ensamt att reda sig med Mazzini. Ett afgörande ord måste uttalas, på det att italienarne utan uppskof och utan ovisshet må veta att, om de bekämpa dem, med hvilka de hafva gemensamma önskningar, Frankrike ofördröjligen skall göra dem till viljes.?