nen fortsattes och begynte med frågan om lekmannaverksamheten. Doktor Emanuelsson sökte ur den Heliga skrifts och Luthers skrifter bevisa dennas befogenhet och öfvergick sedan till att ådagalägga dess nytta och nödvändighet dels i vidsträckta och folkrika föfsamlingar, der prestens tid och krafter, äfven med den största ansträngning, icke räcka till att uppfylla alla åhörarnes andliga behof, dels i sådana församlingar, der en andlig sömnaktighet är rådande. Pre sterskapet och de andliga mynligheterna borde derför med broderlig kärlek och välvilja möta alla bekännelsetrogna lekmän, som genom andliga föredrag i enskilda kretsar vilja befordra ljusets seger öfver mörkret. Församlingen behöfde dessa lekmannakrafter mera än någonsin och borde med tacksamhet dem begagna. Se: dan en och annan talare yttrat sig, utan att tillännagifva någon positiv åsigt i saken, upp: trädde doktor Rundgren och sökte bevisa att lekmannaverksamheten, sådan den gemenligen ge staltar sig, icke har någon befogenhet i den Heliga skrift, men att den under vissa förhållanIden och med vissa inskränkningar kunde vara nyttig, hvarför en pastor, som ansåg nödigt att sig deraf begagna, väl kunde göra det, men lekmannen borde dock med sin verksamhet stanna inom den församling, han tillhörde. Denna framställning mottogs med ett allmänt bifallsrop. Prosten Sonden yttrade sig dock mera i samma anda, som doktor Emanuelsson. Biskopen förenade sig med doktor Rundgren, men ville anmärka mot doktor Emanuelssons yttrande om lärareembetets berättigande, som hade icke blott en mensklig utan ock en gudomlig grund, och härför åberopades Luther, apostoliska bekänneldsens 14 S (samt bibelspråk). Apostlaembetet är Jlika gammalt, som kristendomen, och har inrättat församlingen, som deraf är ett utflöde, men icke tvärtom. Alltså yrkas en apostolisk ordning, en ordning på gudomlig grund. Vidare anmärkte biskopen att doktor Flännicisson riktat sina inkast mot doktor Bromans öfverläggningssatser, som om denne sagt att all lekmannaverksamhet saknade sitt berättigande, men detta var icke fallet. Dessutom finnes ju i vår svenska kyrka något, som heter venia concionandi; hvad är det annat än en åt lekman berättigad verksamhet? Det var blott den fria, den oordnade, den tygelfa verksamheten, som doktor Broman ville ha ort. Prosten Janzon uppträdde och yttrade, att vi gå alla i skolor här på jorden, vi fostras för himlen. Hemmet, kyrkan och staten äro de tre skolorna. Hvad skollärarn är tör hemmet, det är lekmannaverksamheten för kyrkan. Men dock eger dervid någon skiljaktighet rum. Talaren trodde den sednare dekmarnnaverisamlieten) ej vara så behöflig, men deremot förenad med åtskilliga olägenheter. Den undertrycker läsningen af vår svenska kyrkas rika och förträffliga litteratur, en Arndt, en Scriver m. fl. De, som vilja veta hvad Luther tänkt och sagt om den oordnade lekmannaverksamheten, läse dess predikan n:r 82 på 8:de söndagen efter H. trefaldighetsdagen, riktad mot ulfvar i fårakläder. Emedan tiden nu var långt framskriden, afslöts dagens arbeten med bön och sång. Andra dagen. Ottesångseudstjenst hölls i domkyrkan kl. 8f. m., vid hvilken kyrkoherden Grevell predikade. Från kyrkan begaf man sig åter till färoverkets högtidssal, der diskussionen öfver lekmannaverksamheten fortsattes och öppnades af kyrkoherden Lundgren, som talade för lekmannaverksamhetens reglerande, hvilket talaren ansåg böra ske på det sätt, att den lekman, som kände sig liksom af andan kallad att förkunna ordet, borde hos pastor anmäla sig och förete af biskopen gifvet tillståndsbref att predika. Kyrkoherten Östberg talade varmt för lekmannaverksamheten och sade sig visserligen en gång hafva råkat ut för en bedragare, men deremot hade inom hans församling ganska många uppträdt, hvilkas verksamhet talaren ansåg vara både nyttig och under närvarande förhållanden till och med nödvändig, isynnerhet i större och folkrikare församlingar. Såsom ett det kraftigaste stöd för lekmannaverksamheten, anförde talaren ur Marci Evangelium hvad Frälsaren sjelf yttrat, då nemligen Johannes sade till honom: Mästare, vi sågom en utdrifva djeflar 1 ditt namn, och han följer oss icke, och vi förbjödo honom det, efter han icke följer ess, svarade Jesus: Förbjuder honom icke; ty ingen är den, som gör krafter i mitt namn, som snarliga kan tala ondt på mig; förty den der icke är emot oss, han är med osst. Talaren önskade slutligen att prestmötets förhandlingar i detta hänseende icke måtte blifva till förbittring, utan till förbättring. Prosten Johansson framställlde på ett klart och öfvertygande sätt ett bemedlingsförslag. Talaren hade nemligen funnit att allmänna meningen bland det vid mötet närvarande presterskapet vore, att It kmannaverksamheten är befogad och kan vara mången gång ganska nyttig, om den endast blifver vederbörligen reglerad. När derföre en lekman kände sig kallad att förkunna Guds ord inom eller utom församlingen, borde han sådant anmäla hos. pastor, som åter anmälde honom, med bifogadt utlåtande öfver hans insigter och vandel, hos biskop och konsistorium, der han borde undergå förhör och sedan med betyg och tillståndsbevis förses. Helst borde han derefter erhålla en stadig plats inom en ere och der vara YA till biträde, ty talaren kunde för sin del icke gilla att kringresande predikanter uppträdde, allraminst då det sker utan stors vetskap. Bäst vore om de ordinarie församlingslärarne kunde genom sin egen verksamhet göra lekmannaverksamheten, sådan den nu befinnes, öfverflödig. För vinnandet af ett sådant mål vore framför allt af nöden att presten vore i all sin vandel oförvitlig och i allt en föresyn till det goda; vidare att hans predikningar vore rikhaltiga och kärnfulla; att vibelförklaringar höllos samt att de ordinarie lärarne först och främst sjelfva helighöllo sabbaten och derjemte strängt vakade öfver att den äfven af församlingsboarne hölles i helgd. Ehuru talaren icke gillade kolportörsverksamheten, finnes det dock en KG AR hvars verksamhet han icke ville hafva hämmad och det vore prestfrun, som, enligt talarens mening, borde kunna verka oändligt mycket och kraftigt till befrämjande af ett sannt kristligt och sedligt lif inom församlingen. Prostens Johanssons tal emottogs med allmänna och högljudda bifallsrop. Komminister Åberg fck derefter ordet och förklarade sig i det huft vudsakligaste instämma med doktor Emanuelsson och prosten Sonden. Talaren ansåg att det skulle vara mycket lyckligt om hvad prosten Johansson nu yttrat så snart och så mycket, som ligt, kunde utföras, men trodde att det ännu Jängt dit. Han och många af det-yngre esterskapet ville veta hvad som nu borde göoch bade af de äldre väntat ett godt råd i sak. För sin del ansåg han det enda, nu kunde göras, vara att med Guds kärler ;kminnen och att verka i Jesu Christi i förenade sig helt : ued prosten Joh Prosten Jan:ox uppträdde derefter och förklarade att han cke kunde gå in på att lekmannaverksamheten mera behöflig nu än förr. Kyrkan var icke gammal och skröplig, att den icke ännu kunv föda. Kolportörsverksamheten fanns icke srdöm, och ändå utvecklades det lif, som Verade tro. Om icke presten kan så verka, att emmet blir ett Guds hus, så vinner man ganka litet höpp om försa gens tillveyt och förnand ÅR rr YE a, PAS RA re MN Sr LL At ln TA fr Ha