be Vt Rader ere AR så jubel vid orden: Den megt ty i ekronan, det är nåden, st tronen. ITALIEN men draga fö nium Petri, oc! befästningsarbse ret, .som om det gällde at ätta sig. Franska öfverbe hade hos kommunalrådet förfrågat sig hura stor inqvarlering befolkningen kan mottaga. Man fruktar icke Garibaldis frivilliga, utan den princip han förfäktar, nemligen: befrielse från främlingsherr.väldet, så väl det franska som det österrikiska. Franska bladet Opinion Nationale yttrar sig som följer om franska ockupationen: Frankrike har all möjhg rätt till italie narnes erkänsla; men har det derföre, un der åberopande af en för tre år eedan gjord tjenst, rättighet att — vare sig äfven utan att vilja det — påtvinga dem en permanent revolution, en fortfarande fever? Det är. vigtigt för Italien, för Frankrike, för Europa, att revolutionen upphör, att ett ordnadt tillstånd efterträder det betänkliga öfvergångsäget. Men är det politiskt klokt, är det moraliskt berälligadt, alt på andra sidan Alperna underhålla en låga, som kani sätta hela Europa i brand? Ingen kan tjena två herrar. Hvad vill Frankrike? Vill det att italienska enheten kommer till stånd? Hittills har man kunnat tro detta; ty franska regeringen har erkänt Victor tppburca såsom Italiens konung, sedan han, uppburen af landets enhälliga känsla, genom Cavour; samt sednarö genom Ricasoli och Ratazzi förklarat att Rom är nödvändigt för Italien. Om detta är fallet, hvad göra vi i Rom? Vi såra och uppreta Italien, vi upprätthålla midt bland befolkningen en förhatlig regering. som stöder sig på grundsa!ser, i stå i motsägelse ill italienska folkets och våra egna. Vi drifva en politik, som rakt srider mot det ändamål som vi föresatt oss. Vi, Italiens vänner, beskyllas i detta ögonblick att tillfoga detsamma mera ondt än Österrike, att förstöra Ialien, stt omöjlig göra utrotandet af röfvareväsendet i Neapel, sarät alt a Garibaldis revolutio i tiken förevändnivg, ursäkt och anle Eller vilja vi tvärtom Kyrkostat och restauration samt det verld återställande? Vilja vi underst I gim, som. fördömer alla fribeter, öfver hvilka Vi ärö stolta, samvetsfrinet, religionsfrihet, diskussionsrätt, kontroll öfver statsfinonserna, offentlighet vid domstolarne och landets delaktighet i de allmänna SE e0s dja en renas ledning. Om regeringen vill detta, fastän det alls icke är utförbart, så må hon åtminstone hafva mod att öppet bekänna det, så må hon käckt uppträda såsom den amla. regimens förkämpe, förklara Italien rig, fråntaga det Bologna, Ancona och Perugia, återföra Fråns II till Neapel, Leopold till Florenz, Frans till Modena, samt grefvens af Chambord syster till Parma. En sådan politik vore bekl den vore åtminstone icke nuftsstridig. Om man fortsätter såsom hittills, skall Frankrike måhända redan inom pågra månader nödgas tömma den bittra kalken af ett rig mot Italien. Ty man bör ej tro att saken är-slut med Garibaldis nederlag. Hins åtgärd är olaglig, men han3 känsla delas af hela Italien; och om Garibaldi göres vanmäktig, så skall Victor Emenuel. vara nödsakad att med politikens vanliga medel genomdrifva Italiens fordringar, alt fullända sin enhet och afsluta sin revolution i Rom. Qvarstanna vi i Rom, så har Italien intet annat val än att antingen på under genom inre strider eller att förblöda på Roms ruiner för Frankrikes svärd. Vore vi italienare, så stode vårt vel fast; men.vi äro fransmän och kunna derföre blott — mera i Frankrikes, än uti Italiens namn — vid en så bedrötlig anledning höja ett klagorop till tronen. General Nicotti har på ön Sicilien sammandragit en militärstyrka af 40 bataljoner utom karabinieri. Enligt till Paris ankomna privatunderrättelser från ön förfogade Garibaldi derstädes öfver 8000 till 10,000 frivilliga, hvilka dock nu äro spridda på flera håll. På fasta landet hade de frivilliga fått order att ej samlas, men väl förse sig med vapen och hålla sg färdiga till strid. uru sakerna stodo på Bicilien före of: fentliggörandet af konungens manifest inhemtas af följande bref från Palermo af den 3 dennes: Sedan flera dagar strömma helt öppet talrika skaror frivilliga till lägret i Ficuzza-skogen. Alla partier hade kärnedom derom, och alla skyndade sig att förse dessa frivilliga med det nödvändiga. Rom eller döden !? var allas lösen. Ingen -motsägelse, intet hinder störde detta företag. Alia trodde att Garibaldi skulle företaga något stort, af hela nationen efterlängtadt verk. Unga män med bästa förhoppningar och utsigter, familjefäder, folk som syntes vara af oslitliga band fjettrade vid den hus: liga härden, ynglingar, ja pojkar, af hvilka många förlupit skolorna, hade skyndat att: sluta sig till garibaldisterna för att få del taga i det stora verket. Förtroendet: till Garibaldi och den allmänna hänvfö relsen hade besegrat alla ömma band. Icke blott de exalterade, utan äfven de sansade trodde att man numera ej kunde gå tillbaka, att Caribaldi utgör en stor kraft för Italien och att om denne skulle duka under. 1 gensvärd, men osurd, icke förGodt! Än vidare?4 ; i i j